Kapitel 7
I avsikt att föra den urgamla visdomen till Västerlandet, där den hade gått förlorad, gjordes det första försöket med dem som förstod att osynliga världar och intelligenser existerar bakom slöjan av det synliga, dvs spiritisterna. De uppfordrades på sitt eget område att vidga sina vyer. Utan att försumma den kritiska granskningen av den materialistiska vetenskapen och den dogmatiska teologien, ägnade H P Blavatsky i sin första bok, Isis Unveiled, särskild uppmärksamhet åt naturens dolda sida och behärskandet av ockulta krafter genom tränade adepter. Sålunda framlades för 1870-talets oförberedda allmänhet uppfattningen att människan är vida större än hon synes vara. Ockulta fenomen, såväl seansrummens som vad som vanligen kallas "magi", förvisades från det "övernaturligas" område och det visades att de var underkastade vetenskapliga lagar, kända av ett fåtal högt utvecklade människor - adepterna. Isis innehöll också ett summariskt utkast till lärorna om den kosmiska och mänskliga evolutionen. Dessa läror utvecklades vidare under kommande år och förklarades närmare i Den Hemliga Läran.
Fastän Isis Unveiled var H P Blavatskys första bok var den inte hennes första försök att dra undan slöjan från några av den urgamla visdomens läror. Hon avfyrade vad hon kallar sitt "första ockulta skott" i Gerry Browns The Spiritual Scientist, juli 1875, med artikeln "Några frågor till Hiraf" (The Complete Works of H. P. Blavatsky, I, 47), skriven omkring två år innan Isis såg dagen. Artikeln är märklig därför att den utgör den första framställningen av läror som fullständigt förklarades i Isis. Den tillbakavisar beskyllningen att hon under senare år, efter ankomsten till Indien, "uppfann" sin filosofi och sina läror om tillvaron av mahatmaer. Hon talar om ockultismen i förhållande till spiritismen som det oändliga i förhållande till det ändliga, om den stora österländska moder-roten från vilken kabbalistiska och andra mystika sammanslutningar har spritt sig över världen, om Kristus och Buddha, de gudomligt visa och andligt illuminerade, om det "levande mysteriet" greve Saint-Germain och andra adepter, om de sju globerna i planetkedjan, av vilken "vår planet är den fjärde", och även "den moderna återfödelseläran, kanhända". Hon kallar sig "en praktisk anhängare av österländsk spiritualism". En märklig passus om mahatmaerna, hennes lärare, bör citeras i sin helhet:
Arvingar till sina första förfäders gudomliga visdom innehar de [de "österländska rosenkreutzarna" som hon kallade mahatmaerna på den tiden] de nycklar som låser upp naturens strängast bevakade hemligheter, vilka de endast gradvis och med största försiktighet yppar. Men de yppar dem likvisst ibland. (The Complete Works of H. P. Blavatsky, I, 52)
Isis Unveiled påbörjades nästan samtidigt med Teosofiska Samfundets födelse och utgavs 1877. Den var den enda "lärobok" i teosofi som fanns tillgänglig på många år, men den var inte på långt när en uttömmande framställning av teosofin, ty de definitiva lärorna undanhölls tills de studerande var bättre rustade att förstå dem. Betecknad som "en mästarnyckel till den forntida och moderna vetenskapens och teologiens mysterier" blev den snabbt en klassisk bok i den ockulta litteraturen, även om den bara vred om nyckeln till en viss grad. Två upplagor av boken såldes omedelbart och nya upplagor har alltsedan dess utkommit. Hennes medkänsla med lidande medmänniskor gav H P Blavatsky impulsen att sända de första honoraren till Ryssland som bidrag till hjälpverksamheten under det rysk-turkiska krig som då rasade.
Isis var ett fenomen i sig själv, ty författaren var inte utrustad med den tekniska skolning och litterära träning som var oundgängliga för en sådan uppgift. Med undantag av dr Alexander Wilder som gjorde henne värdefulla tjänster, var hennes få medhjälpare inte skickade att ge henne det bistånd vid redigeringen som hon mest av allt behövde. H P Blavatsky brydde sig föga om vedertagna litterära principer om vilka hon ingenting visste, och boken innehåller uppenbara tryckfel och några andra förbiseenden som inte kunde rättas senare eftersom verket var stereotypiserat. Även om hon kunde läsa och förstå engelska när hon anlände till New York, hade hon nästan helt och hållet glömt bort att tala språket. När hon skulle sätta sig ned och skriva ett verk som så småningom utvecklade sig till en bok på 1.320 sidor, hade hon enligt egen utsago "inte ett klarare begrepp om vad som skulle bli av det hela än gubben i månen". Emellertid hade hon den ovärderliga fördelen av att vara direkt inspirerad av mästarna, vilka då gjorde sitt första försök att "sönderbryta tankeformerna" som en förberedelse för det djärva företaget att "skapa en ny tankens kontinent" och " inbjuda mänsklighetens utvalda till samarbete...och bistånd med att upplysa den i vidskepelse fångna mänskligheten." (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 51)
Isis Unveiled var ett förberedande utkast, med avsikt fragmentariskt, men likväl innehållande alla senare läror mer eller mindre klart uttryckta eller antydda. Den metod som tillämpades var densamma som användes i de verkliga mysterieskolorna, avsedd att utveckla lärjungarnas intuition genom glimtvisa antydningar eller skenbart osammanhängande fakta. Den Hemliga Läran, H P Blavatskys mest betydande verk som utkom elva år senare, fyllde ut många luckor men lämnade också mycket åt läsarens intuition att uttyda.
Mästaren K H säger:
"Isis" blev inte avslöjad, men tillräckligt stora revor gjordes i slöjan för att erbjuda glimtar som kunde kompletteras av lärjungens egen intuition. I denna samling citat från olika avsiktligt beslöjade filosofiska och esoteriska sanningar må man söka vår lära, som nu [år 1881, fyra år senare] delvis förkunnas för européerna för första gången.
Den ockulta vetenskapen är inte så beskaffad att hemligheterna kan meddelas plötsligt i skriftlig eller muntlig form. Om det vore så, skulle allt vad "bröderna" [den benämning, under vilken mästarna först omtalades] hade att göra vara att publicera en handbok i konsten, vilken liksom grammatiken skulle kunna tjäna som undervisning i skolorna. Det är ett vanligt misstag av folk att tro att vi avsiktligt insveper oss själva och våra krafter i hemlighetsfullhet - att vi vill behålla vår kunskap för oss själva och med vett och vilja vägrar...meddela den. Men sanningen är att innan neofyten uppnår det tillstånd som är nödvändigt för den grad av upplysning till vilken han är berättigad och för vilken han gjort sig kvalificerad, är de flesta om inte alla hemligheterna omöjliga att meddela. Mottagligheten måste svara mot önskan att meddela kunskap. Upplysningen måste komma inifrån. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 121, 282-3)
Det är helt fel att tro att H P Blavatsky förnekade reinkarnationens princip i Isis, som några gjort gällande. Hon förnekade den vilseledande uppfattning av densamma som hystes av Allan Kardecs skola inom spiritismen, då populär i Frankrike. Enligt denna återkom den mänskliga personligheten regelbundet och snabbt till jordelivet. Hon endast snuddade vid detta ämne eftersom tiden inte tycktes vara mogen för en fullständig förklaring på grund av det oförberedda tillståndet hos det västerländska tänkandet, vilket vanligtvis uppfattade reinkarnationen som "hednisk dårskap". För att rätt förstå reinkarnationsprocessen är ett studium av människans sammansatta natur - av de s k "människans sju principer" - nödvändigt. Då mästarna fann att det nästan var omöjligt för det auditorium som H P Blavatsky då vände sig till att förstå ens tre principer - "kroppen, själen eller den astrala monaden, och den odödliga anden" - uppsköts den fullständiga förklaringen av återfödelseläran tills hon begav sig till Indien, då den lättare kunde meddelas. Detta förklaras av mästaren K H i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 289.
Det skenbara förnekandet av reinkarnationen i Isis berör endast den lägre jordiska personligheten som H P Blavatsky kallade den "astrala monaden", aldrig den verkliga anden, det högre egot, vilket framgår i 1:a delen s 348-9 och 2:a delen s 145, 277, 279, 280 och 320. Hon talar där om "en serie av födelser och dödar" och klarlägger skillnaden mellan "det odödliga egot", anden, och "själen", den förgängliga personligheten, under varje jordeliv. Hon framhåller även att förhållandena under varje inkarnation beror på den karma som framkallas av tidigare gärningar:
Nirvana innebär vissheten om personlig odödlighet i anden, inte i själen, vilken som en ändlig emanation med säkerhet måste upplösas i sina beståndsdelar - en sammansättning av mänskliga förnimmelser, lidelser...innan egots odödliga ande är helt fri och följaktligen skyddad mot vidare transmigration i någon form. Och hur kan en människa någonsin uppnå detta tillstånd så länge som upadana, denna längtan efter liv, mera liv, inte försvinner... Sålunda skapar det exkarnerade egot genom denna osläckliga törst omedvetet förhållandena för sina på varandra följande själv-alstranden i olika former, vilka förhållanden beror på egots mentala tillstånd och karma, de goda eller dåliga handlingarna i dess föregående existens... (Isis Unveiled, II, 320)
Läran, även i dess mest ockulta form, kunde knappast framställas klarare utan ett ingående på den utförliga förklaring som avsiktligt undveks såsom varande alltför komplicerad.
H P Blavatsky sade att hon under åratal fick lida för de misstag som smög sig in i Isis Unveiled utan hennes vetskap och för sent för att kunna rättas. Ett särskilt olyckligt misstag har förorsakat mycken strid, och eftersom hennes motståndare begagnade tillfället att anklaga henne för förnekandet av återfödelsen under hennes vistelse i New York, är det nödvändigt med ett klarläggande.
De "svåra" ställen som vanligen anförs mot henne återfinns i den första delen av Isis. På sidan 346 påträffar vi meningen "Detta är vad hinduerna fruktar mer än allt annat - transmigration och reinkarnation, endast på andra och lägre planeter, aldrig på denna." Och på sidan 347: "...detta föregående liv som buddhisterna tror på, är inte ett liv på denna planet, ty mer än andra människor satte den buddhistiske filosofen värde på den stora läran om cykler."
H P Blavatsky behandlar dessa ställen i Lucifer, III, 527-8, februari 1889 och i Lucifer, VIII, maj 1891 ("Mina böcker"), likaså i The Path, november 1886, ("Teorier om reinkarnationen och andarna"). Beträffande den första meningen påpekar hon (Lucifer, III) att hon på samma sida skrivit: "Sålunda finns det, likt hjulets välvningar, en regelbunden följd av död och födelse, vars moraliska orsak är ett fasthängande vid existerande föremål..." och att utan någon förnuftig förklaring alltsammans "låter som en dåres feberfantasier och en röra av motsägelsefulla påståenden."
Hon fortsätter:
...värre misstag står att läsa på sidorna 346 och 347 (del 1). Ty på den förra påstås det att hinduerna fruktar reinkarnationen "endast på andra och lägre planeter" i stället för vad som verkligen är fallet, nämligen att hinduerna fruktar reinkarnationen i andra och lägre kroppar av vilda djur eller transmigration, medan på sidan 347 det nämnda misstaget att sätta "planet" i stället för "cykel" och "personlighet" kommer författaren...att tala som om Buddha aldrig hade förkunnat läran om reinkarnation! (Lucifer, III, 527, febr 1889)
Nu var H P Blavatsky ingen galning, och eftersom hon på flera ställen i Isis uttryckligt förkunnar reinkarnationen ligger förklaringen tydligen i hennes egen uppgift att denna förvirring (och andra otydligheter), förorsakades av bristfällig korrekturläsning av de välmenande personer som hon på grund av sina ofullkomliga kunskaper i engelska måste lita på, och vilka var fullständigt okunniga om ifrågavarande problem. Då hon inte ville väcka anstöt säger hon försiktigtvis att missödet till stor del berodde på den omständigheten att "en av de litterära medarbetarna" var "okunnig om buddhism och hinduism".
Enligt en anmärkning av mästaren K H i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 77 var den "litterära medarbetare" som (naturligtvis oskyldigt) var ansvarig för felen överste Olcott. Mästaren skriver: "I förbigående sagt skall jag för er återge sidorna 345 till 357 i 1:a delen av Isis - mycket hoprörda och förvirrade av Olcott, som trodde att han förbättrade dem." Detta är just de sidor på vilka H P Blavatskys fiender byggt sitt orättvisa angrepp!
H P Blavatsky själv hade ingen tanke på att skriva en bok förrän uppmaningen kom från mästaren. Olcott säger:
En dag på sommaren 1875 visade mig H P Blavatsky några manuskriptark som hon skrivit och sade: "Jag skrev detta i natt på order, men vad i all världen det skall bli vet jag inte. Kanske det är ämnat för en tidning, kanske för en bok, kanske för ingenting. Hur som helst så gjorde jag som jag blev befalld". Och hon lade in det i en skrivbordslåda, och ingenting mer sades tills vidare om saken. Men i september månad - om jag minns rätt - reste hon till Syracusa på besök hos sina nya vänner, professor och fru Corson vid Cornelluniversitetet, och arbetet fortskred. Hon skrev till mig att det skulle bli en bok om de österländska skolornas historia och filosofi och deras förbindelse med vår egen tids skolor. Hon sade att hon skrev om saker som hon aldrig studerat, och att hon gjorde citat ur böcker som hon aldrig läst. För att kontrollera hennes exakthet hade professor Corson jämfört hennes citat med klassiska arbeten i universitetsbiblioteket och funnit att hon hade rätt. (Old Diary Leaves, I, 202-3)
I sitt ovan citerade arbete talar överste Olcott, liksom även W Q Judge i olika tidskriftsartiklar, om de metoder hon följde vid författandet av Isis. Hon fick ständigt bistånd genom telepatisk diktamen från mästarna K H och M, och även från andra adepter i Österlandet. De olika slag av ockulta fenomen som hon framkallade under den tid då Olcott och Judge biträdde henne vid redigeringen av Isis, var inte avsedda att tillfredsställa deras nyfikenhet utan tjänade praktiska syften. För henne och dem var de inga underverk utan naturliga händelser under dagens bråda arbete.
Sedan samfundet bildats 1875 började det så småningom utveckla sig. Privata sammankomster och enstaka offentliga möten hölls. Mycket snart infördes emblem och lösen samt olika grader av medlemskap. I det nummer av The Theosophist som utgavs i augusti 1931 till hundraårsminnet av H P Blavatskys födelse, återges en fotografisk reproduktion av Thomas Alva Edisons tystnadsförpliktelse. Till stor sorg för dem som jagade efter underverk vägrade H P Blavatsky att producera några ockulta fenomen vid samfundets möten, och flera spiritister drog sig tillbaka när de fann att det filosofiska studiet och inte frambringandet av fenomen utgjorde samfundets huvudsyfte. De var också besvikna över att hon inte uppmuntrade försöken att framkalla de avlidnas skuggor. H P Blavatskys handlingssätt berodde inte endast på hennes kunskap om den vilseledande karaktären i de från astralvärlden mottagna upplysningarna, utan också på att de avlidna kunde hindras i sin normala utveckling. Dessutom utsatte medierna sig för faror eftersom de inte hade någon kunskap om de ockulta lagarna. Redan 1875 skrev hon till sin syster:
Ju mer jag ser av spiritistseanserna i denna drivbänk för spiritism och medier [Amerika], desto klarare inser jag hur farliga de är för mänskligheten. Poeter talar om en tunn skiljevägg mellan de båda världarna. Det finns inte någon skiljevägg alls. Förblindade människor har inbillat sig att det existerar hinder av detta slag eftersom de grova organen för hörsel, syn och känsel inte tillåter flertalet människor att få insyn i den andra formen av tillvaro. Moder Natur har visligen försett oss med grova sinnen, ty i annat fall skulle människans individualitet och personlighet inte kunna existera eftersom de döda oupphörligt skulle blanda sig med de levande och de levande skulle jämföra sig med de döda." (The Path, IX, 379-80, febr 1895)
Mästaren K H förklarar:
...det är inte mot den sanna spiritismen som vi vänder oss utan mot omdömeslöst mediumskap och - fysiska manifestationer - materialisationer och i synnerhet besittningstagande i trans. ...det är ockultister och teosofer som är de sanna spiritisterna, medan den moderna sekten med detta namn helt enkelt består av materialistiska fenomenalister. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 113-4)
Isis Unveiled utmanade de teologiska, vetenskapliga och spiritistiska kretsarna, och medan H P Blavatsky visste att de två förstnämnda skulle söka misskreditera henne och hennes verk, hoppades hon att de mer vidsynta spiritisterna skulle välkomna hennes framställning av den "högre spiritismen", den sanna vetenskapen om människan som hon överbringat från den mystika Österns arkaiska läror. Olyckligtvis väckte hennes bemödanden ingen genklang hos spiritisterna i allmänhet, och det livslånga martyrskap började som hon hade förutsett och omtalat för W Q Judge.
Den förhärskande uppfattningen bland spiritisterna när Isis utgavs var att ockulta fenomen enbart frambringades av exkarnerade mänskliga andar. Ingenting var känt om människans sammansatta natur eller astralkroppens existens. "Själ" och "ande" var bara vaga ord. Astralljuset, välbekant för de antika filosoferna, var okänt, tillvaron av elementaler eller naturandar förnekades och ordet "ockultism" förklarades av framstående spiritister vara en uppfinning av teosoferna!
I motsättning till den ovilja som hennes läror mötte på 1870-talet, finner vi dem numera vara föremål för allvarlig diskussion och många av hennes tolkningar fullt erkända av spiritisterna. Beträffande den förvandling som äger rum efter döden, varigenom det reinkarnerande egot befrias från de lägre principerna - en teosofisk lära som tidigare avfärdades som fantastisk - finner vi, för att taga ett exempel, följande ledande artikel i en av de bästa spiritistiska tidskrifterna:
Vi vet att identiteten förblir i döden - det har otaliga gånger bevisats - men vi misstänker starkt att ande-personligheten är mycket mindre begränsad och förgänglig än den personlighet som vi känner här på jorden, där den är nära förbunden med föreställningen om ett speciellt ansikte och form, karaktär, beteende och namn. Allt detta måste förändras allteftersom själen utvecklas. Sålunda kunde en exkarnerad ande i stället för att säga exempelvis "jag är John Smith", sanningsenligare säga "på jorden var jag John Smith, men fast min identitet är oförändrad är jag inte längre den John Smith jag var". Vi menar kort sagt att mycket av tvivlet beträffande personligheten bakom fenomenen härleder sig från bristen på en klar uppfattning om vad personligheten i verkligheten innebär. Och detta är i sanning en mycket betydelsefull fråga. (Light, 31 juli 1931, London)
En teosof skulle knappast kunna framställa detta på ett klarare sätt! Tiden medför i sanning vedergällning! Den moderna spiritismens inriktning ger vid handen att den närmar sig den sanna läran, "förkunnad av Alexandrias spiritism, theodidakterna etc", vilken H P Blavatsky erbjöd spiritisterna i New York men fick se förkastad utan närmare studium. Inte ens reinkarnationen är längre någon skräckbild. Spiritistiska tidskrifter och talare ställer sig sympatiska till dess förklaringar, och många av deras bästa tänkare framhåller de gamla och sunda teosofiska skälen för densamma.
Eftersom Isis Unveiled blev en så lysande framgång erbjöd förläggaren H P Blavatsky 5.000 dollars för en fortsättningsbok, i vilken ännu mer skulle "avslöjas". Så fattig hon var, avslog hon likväl anbudet med förklaringen att det vid den tidpunkten inte var tillåtet att lämna ut ytterligare läror. Olcott säger att tillräckligt mycket manuskript för att åstadkomma en tredje del faktiskt förelåg, men det förstördes innan hon lämnade Amerika. Hon tillät aldrig ekonomiska förmåner att locka sig från de stränga regler som gäller i de esoteriska skolorna för framläggandet av den ockulta visdomen.
På sommaren 1875, samtidigt som hon påbörjade författandet av Isis, genomgick H P Blavatsky ett av de fruktansvärda prov, vilka måste mötas av de okuvliga själar som förbereds till att effektivt kunna hjälpa mänskligheten. Detta eldprov försiggick i hennes inre. Hon nämnde aldrig något därom, och vi skulle veta föga om det om vi inte hade tillgång till vissa privata brev, mottagna av överste Olcott från de egyptiska adepterna, vilka uppmanade honom att skänka henne allt det stöd och all den uppmuntran han kunde. Hon tycks ha sett ytterst få, om ens något, av dessa speciella brev, även om hon naturligtvis måste ha stått i nära beröring med författarna till dem. Hennes yttre liv fortgick som vanligt under denna kris. Några utdrag ur breven ger en klar föreställning om förhållandena bakom scenen:
Väktaren är ständigt på sin vakt och skall inte försitta sitt tillfälle om vår systers mod sviker. Detta kommer att bli ett av hennes svåraste prov. ...hur farligt för henne kommer inte fullgörandet av hennes plikt att bli och hur sannolikt är det inte att ni båda [Olcott och Gerry Brown] förlorar en syster och en - försyn på jorden... Hon måste än en gång möta och stå ansikte mot ansikte med den fruktade, som hon trodde att hon ej vidare behövde skåda. Hon måste antingen segra - eller dö. ...ensam, utan skydd men likväl oförfärad, måste hon djärvt gå till mötes alla de stora farorna, de okända mystika faror som hon måste genomgå... Min broder, jag kan ingenting göra för vår stackars syster. Hon har ställt sig under Logens stränga lagar, och dessa lagar kan inte mildras för någon. Som en Ellorier* måste hon erövra sin rätt. (Letters from the Masters of the Wisdom , II, s 42 och följ.)
* Syftar av allt att döma på de högre invigningarna i det klassiska Elloratemplet i Främre Indien. (övers anm)
Hon utkämpade framgångsrikt sin inre strid och kunde, som framgår av The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, s 187, trotsa den fruktade "väktaren på tröskeln" mer än tio år senare, medan andra - oförberedda genom självdisciplin som Babaji - misslyckades. Av allt detta framgår att hon inte endast uppväckte motstånd från representanterna för den materialistiska vetenskapen och den kyrkliga traditionalismen, utan också mäktiga och illvilliga intelligenta krafter på osynliga tillvaroplan. Genomsnittsmänniskan är fullständigt okunnig om dessa krafter, vilka är ytterst farliga för alla som inte är renhjärtade och opersonliga. Några få mystiker, som den allvarlige sanningssökaren Stainton Moses, synes ha mött dem och därvid drabbats av stora lidanden. I The Mahatma Letters to A. P. Sinnet, s 42, förekommer en antydan om hans prövande erfarenhet och om H P Blavatskys förtvivlade försök att rädda honom.
Medan hon bodde i Filadelfia och fortfarande stod under det fruktansvärda trycket av denna erfarenhet beslöt hon, till överste Olcotts häpnad, att ingå giftermål med en man som inte var hennes jämlike vare sig i intelligens eller samhällsställning. Hon var vid den tiden fyrtiofem år gammal och äktenskapet ingicks på ovanliga villkor. Friaren hyste den största beundran och aktning för henne, och hon samtyckte slutligen till hans anbud på villkoret att äktenskapet skulle vara rent nominellt och uteslutande bygga på kamratskap och ett fullständigt oberoende för hennes vidkommande. Hon behöll t o m sitt namn, Blavatsky. Men förbindelsen varade endast en kort tid ty maken, om han kan kallas så, ångrade snart sin överenskommelse. Då hon tillbakavisade hans närmanden upplöstes "fantomäktenskapet" som det kallades, varvid Judge tjänstgjorde som hennes advokat. Olcott sade att hon omtalat för honom att hela affären var resultatet av karmiska förvecklingar från förflutna liv och att denna erfarenhet, trots att den syntes mycket olycklig och sällsam, dock var nödvändig som ett slutligt utjämnande av vissa lynnesdrag vilka störde hennes verkliga jag.
Vid ungefär samma tidpunkt uppkom en annan orsak till bekymmer. Olcott säger:
Hon insjuknade allvarligt i juni [1875] på grund av en skada på det ena knäet, förorsakad av ett fall föregående vinter i New York som förorsakat en häftig inflammation av benhinnan och partiell förlamning av benet. Så snart hon blivit bättre (vilket hon blev på en natt genom en av sina halvt mirakulösa kurer, sedan en framstående kirurg [dr Seth Pancoast] förklarat att hon skulle dö om benet inte omedelbart amputerades), lämnade hon honom [sin andre man] och ville inte återvända. (Old Diary Leaves, I, 57)
Olyckligtvis försummade hon trots sin mästares anvisningar att vila benet, och blev därför inte fullt frisk på flera månader. Detta var endast en av flera märkliga och plötsliga hälsoförbättringar när läkare förklarade hennes tillstånd kritiskt. Hon tillskrev dem ett direkt ingripande av hennes mästare, eftersom hon behövdes för arbetets fortsättande.
1876 blev Teosofiska Samfundet föremål för stor uppmärksamhet genom kremeringen av stoftet efter en viss baron de Palm, som överste Olcott visat stort tillmötesgående under hans sista sjukdom. Detta var den första offentliga eldbegängelsen i Amerika i ett krematorium. I de två föregående fallen skedde kremeringen utomhus. Olcott anordnade och ledde en kremeringsgudstjänst i Frimuraretemplet i New York. Den bevistades av en väldig folkmängd, mest nyfikna som inte sympatiserade med teosofin eller likbränningen. Tilldragelsen hotade att urarta till ett otrevligt upptåg, vilket dock undveks genom Olcotts taktfulla uppträdande, och den anslående ceremonien gav auditoriet en ny uppfattning av den teosofiska tolkningen av döden.
En intensiv opposition mot eldbegängelse hade uppstått, men den framgångsrika kremeringen av de Palms stoft blev en stor hjälp för nedbrytandet av de på okunnighet grundade fördomarna mot detta hygieniska och vördnadsfulla sätt att handskas med själens utslitna vehikel. Baronen testamenterade sin kvarlåtenskap till överste Olcott som överlämnade den åt samfundet. Men när testamentets äkthet styrktes och förfrågningar gjordes om egendomen, visade det sig att denna inte ens täckte kostnaderna för lagfart och kremering. De Palm var en något luggsliten bajersk baron som inte hade några tillgångar, men talrika skulder. Han hade inga litterära intressen och ingen vetenskaplig utbildning, och hans intresse för psykiska fenomen var bara ytligt. Det är nödvändigt att påpeka dessa olyckliga omständigheter eftersom samvetslösa personer, i synnerhet den franske kabbalisten Encausse ("Papus") har spritt den falska uppgiften att Isis var "en kompilation från baron de Palms manuskript utan erkännande av källan". I Old Diary Leaves återger överste Olcott dokumenterade och lagligen bestyrkta detaljer från de Palms levnadsbana.
Utgivandet av Isis Unveiled medförde en omfattande brevväxling och förgreningar av samfundet började framträda. Den första logen bildades av en grupp lärjungar i London. En annan grupp, som synes ha haft en djupare förståelse för teosofin än många av de ursprungliga medlemmarna i London, fanns redan tidigare i Liverpool, men den ansåg det inte lämpligt att organisera sig som formell loge förrän betydligt senare. En mindre grupp på Korfu, Grekland, väntade också med att organisera sig tills londonmedlemmarna bildat den första formellt stadfästa TS-grenen, "Brittiska Teosofiska Samfundet'', i juni 1878. I londonsamfundets cirkulär är broderskapets grundväsentliga betydelse tydligt uttalad. Efter uppräknandet av några av ändamålen med logens tillvaro, omfattande självkännedom och självutveckling, avslutas cirkuläret med orden "och framför allt att medverka till upprättandet av ett mänsklighetens broderskap".
I början av 1878 kom ett samarbete till stånd mellan Teosofiska Samfundet och den indiska reformrörelsen Arya Samaj, grundad av swami Dayananda Saraswati, en lärd pandit och berömd yogi som vid den tiden upprätthöll verkliga ockulta förbindelser med representanter för den stora Logen och "för några år sedan utrustad med stora krafter och en kunskap som han sedan dess förverkat, ...denne verkligt store man som vi alla kände och satte vårt hopp till". (Mahatman K H 1882 i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 309). De båda samfundens syften och metoder föreföll nästan identiska, och namnet TS ändrades t o m för en tid till "Teosofiska Samfundet och Arya Samaj". Olyckligtvis visade sig Dayanandas vyer trängre än man från början trott och hans Samaj artade sig att bli föga mer än en reformerad hinduisk sekt. Daynanda protesterade förbittrat mot den vänskapliga hållning som teosoferna visade gentemot buddhism, zoroastrianism och andra trosbekännelser, "falska religioner" som han kallade dem. Slutligen, 1882, upplöstes samarbetet och varje samfund gick sin egen väg. Då hade förhållandet mellan dem kraftigt försämrats, särskilt efter upprättandet av det teosofiska huvudkvarteret i Indien. Det är i själva verket omöjligt för Teosofiska Samfundet att på något sätt identifiera sig med något slag av sekterisk organisation eller tro, även den mest framstegsvänliga, ty det skulle förstöra dess neutralitet och fullständigt odogmatiska karaktär, och denna är nödvändig för dess strävan att åstadkomma ett alltomfattande broderskap.
Sedan de teosofiska fröna såtts i Västerlandet kom 1878 order från mästarna att påbörja arbetet i Österlandet. H P Blavatsky gjorde sig beredd att avresa till Indien, men denna gång inte som en okänd resenär utan som författare till ett berömt verk.
Överste Olcott beordrades medfölja henne och han avvecklade snabbt sina privata affärer för att i sällsamma länder, där framtiden var höljd i mörker och hemlighetsfullhet, ägna sitt liv åt teosofin. Denne framgångsrike, saklige amerikanske affärsman måste ha hyst ett starkt förtroende för H P Blavatskys mission och för mästarnas beskydd, ty fast han erhöll fina intyg och ett speciellt pass från Förenta Staternas regering jämte uppdraget att till regeringen inkomma med rapporter om kommersiella förhållanden i Österlandet, så väntade honom inga tillfällen till egen förtjänst. Han offrade allt som folk i allmänhet håller högst i livet.
Emellertid var planen inte en fullkomlig överraskning för honom, ty mästaren M hade redan några år tidigare förberett honom på en plötslig förändring. Sent en natt i New York, sedan han och H P Blavatsky avslutat sitt dagsarbete med Isis, satt han ensam i sitt rum med dörren stängd när till hans stora överraskning mästaren M plötsligt uppenbarade sig. Under det samtal som följde erbjöd mästaren honom tillfälle att ta del i ett stort arbete för mänsklighetens väl, samtidigt som han omnämnde det mystika band som existerade mellan H P Blavatsky och honom själv (Olcott), ett band som aldrig kunde brista även om spänningen ibland blev mycket stark. Mästaren försvann lika sällsamt som han dykt upp, kvarlämnande sin turban som bevis på att ett sammanträffande verkligen ägt rum. Överste Olcott var djupt gripen av denna upplevelse, och flera år efteråt förklarade han att den hade hjälpt honom att med orubbad fasthet genomgå många allvarliga kriser. Han beskriver händelsen i detalj i sitt självbiografiska arbete Old Diary Leaves.