8. HPB som lärare

 

HPB strävade som lärare att stimulera sina lärjungar till karaktärsdaning och andlig utveckling. Det var dock inte alltid det lyckades eftersom lärjungarna inte alltid hade de rätta inre förutsättningarna. Men trots detta och trots att en högt utvecklad andlig lärare kan se vilka karaktärssvagheter en lärjunge har, måste läraren ta emot lärjungen och försöka, även om denne visar en aldrig så ringa men allvarlig längtan efter kunskap. För att uppenbara lärjungens svagheter för honom, svagheter vilka inte alltid är så vackra att ha eller lätta att erkänna, och för att få honom att bättre förstå sig själv, blottlägger läraren för lärjungen dennes egen själ. Att se alla sina fel och svagheter och inse att man burit på en illusion om sin egen förträfflighet och ofelbarhet, att man inte är den man trott sig vara, är något som den ytlige, fåfänge, egensinnige och självgode har svårt att stå ut med och acceptera. En annan uppgift för läraren är att förhindra lärjungens eventuella benägenhet till persondyrkan, dvs att okritiskt förlita sig på läraren istället för på sitt eget omdöme och sitt eget högre Jag. En lärjunge måste kunna stå på egna ben eftersom det endast är genom självständiga och självuttänkta beslut och bemödanden, genom eget ansvarstagande i allt, som karaktärsdaningen och den andliga utvecklingen kan komma till stånd. Misslyckas läraren med att få lärjungen att inse detta och att genomgå en karaktärsdaningsprocess, blir resultatet att lärjungen antingen förstår att han misslyckats och drar sig tillbaka eller vänder sig mot läraren, tar avstånd från honom, blir fientlig och börjar på olika sätt motarbeta honom. HPB förklarar varför hon inte avvisade människor hon såg var uppenbart fientligt sinnade mot henne, och anger på vilken etisk grundval detta ställningstagande vilade: "Vem är jag, att jag skulle neka sådana själar som hade en om än aldrig så svag gnista av andlighet, att förvandla denna gnista till en brinnande eld. Men om en sådan varelse, omgiven av dåliga krafter, bedrägeri, otacksamhet, hämnd m m skulle misslyckas och därvid betäcka mig med hån, vanrykte och förakt, skulle detta kunna inverka på min egen ståndpunkt? Jag har inte rätt att hindra någon att dra nytta av de sanningar jag kunde visa honom och sålunda ingå på den rätta vägen. Jag är bunden av de strängaste regler och lagar som härskar i den ockulta världen att för alltid avstå från alla själviska hänsyn. Hur skulle jag våga att fördöma en mänsklig själ, fastän jag ser hennes fel och hennes auras mörka färger fyller mig med farhågor."³⁸

Eftersom HPB misslyckades med en del lärjungar, blev hon anklagad för att sakna människokännedom och förmåga att skilja på vän och fiende. Så var det dock inte. Eftersom hon var en äkta clairvoajant, kunde hon utan svårighet se en människas aura och där avläsa sinnesstämningar och karaktär. Hon visste därför mycket väl om det förelåg risk för att hon senare skulle kunna få problem med personen ifråga. Constance Wachtmeister säger om detta: "Det var också mycket märkligt hur olika hon bemötte människor. Hon kände genast de svaga sidorna av de personer hon träffade och hon prövade ibland deras karaktärer. De som levde med henne dagligen blev snart själva medvetna om sina egna fel, och HPB:s metod att undervisa hjälpte dem med detta. Men för många var detta motbjudande: det är ej roligt att se sina svagheter uppenbarade. Så många övergav henne, men de som bestod provet och förblev hennes trogna vänner fick snart en känsla av den inre utveckling som leder till ockultism. En sannare och mer tillgiven vän än HPB fanns ej…"³⁹

Lärjungen Archibald Keightley minns från sitt umgänge med HPB att hennes uppträdande inte berodde på en slump. Bakom det låg alltid en djupare avsikt som inte alla förstod, och som därför kunde leda till missförstånd och oberättigad kritik: "Jag har under en längre tid noggrant iakttagit hennes handlingssätt, och jag har kommit till den fasta övertygelsen att hon hade en bestämd avsikt med allt hon gjorde och sa, och att det berodde på de iakttagande själva att dra mer eller mindre nytta av lärdomen. Det kan för många verka löjligt, men jag fick fullkomligt klart för mig att HPB nyttjade det fysiska verktyg som kallades H P Blavatsky med ett bestämt, oeftergivligt mål för ögonen…"⁴⁰

Annie Besant, en annan av HPB:s lärjungar, berättar hur HPB vänligt och tålmodigt försökte hjälpa sina lärjungar att komma till insikt, hur överseende hon var med deras svagheter och t o m med sina fiender: "Hennes omdömen vilade alltid på en bred basis; hon bedömde människor med stor fördragsamhet vad olikheter i karaktär och tänkesätt beträffar, likgiltig för det yttre skenet, om blott den inre människan var rättrådig och sann. En av de största tjänsterna hon gjorde mig personligen var att låta mig dra fördel av hennes djupa inblick i karaktären till hjälp vid förvärvande av självkännedom. Jag har lett inom mig när jag hört folk säga att ´M:me Blavatsky måtte varit en mycket dålig bedömare av en människas karaktär, ty annars skulle hon ju aldrig ha hyst förtroende för folk som sedan förrådde henne.´ De som så sade visste inte att hon följde regeln att ge var och en de flesta möjliga tillfällen att bättra och höja sig, och hon frågade aldrig efter om hon genom att göra detta riskerade att skada sig själv. Det var alltid sig själv hon utlämnade åt sådana personer – aldrig samfundet, lika litet som någon kunskap som skulle kunnat brukas till andras skada. Jag observerade gången av ett dylikt fall, en ung Judas som lät påskina vänskap, som av HPB mottogs som gäst i hennes hem, som förgäves sökte spana ut några ´hemligheter´ och som slutligen for sin väg för att därefter anfalla henne och göra sitt bästa för att få folk att tro ont om henne. Hon samtalade med honom ofta nog, hindrade honom ej i sina efterforskningar och försökte leda honom på rätt väg. Men ett par gånger uppfångade jag uttrycket i dessa hennes förunderliga, så mycket omtalade ögon, som genomskådade honom med djup, medlidsam blick, varefter hon vände sig bort med en lätt suck. Men om någon med allvar sökte vinna denna den svåraste av all kunskap, självkännedom, då begagnade hon sin utomordentliga förmåga att läsa i en människas inre, varnade för dolda faror, påpekade undangömda karaktärsdrag, redde ut den trassliga härvan av halvförstådda eller icke förstådda egenskaper och svagheter, och ledde sålunda den kunskapssökande i sina bemödanden att lära känna sig själv och komma ut ur illusionens spindelväv. Om och om igen, vad mig själv beträffar, har hon fört mig rakt på dolda bevekelsegrunder, väl gömda svagheter, övertäckta fallgropar, och de av hennes lärjungar, som kunde fördra hennes ingående granskning och kritiska ledning utan att därav känna sig sårade, kunde vara säkra om att få en liknande hjälp.

Som lärare var HPB inspirerande och suggestiv, icke didaktisk, dvs icke undervisande i egentlig mening. Det var blott när lärjungen var så att säga i kontakt med henne, och med snabb ingivelse kunde fylla i de luckor hon lämnade i den uppdragna konturen, som hennes undervisning gjorde verkan. Hon kunde då kasta ut tanke efter tanke med en rent underbar rikedom på förtydligande exempel från de mest skilda källor; dessa tankar och idéer kunde ofta nog synas vara alldeles osammanhängande, men de befanns alltid efteråt, vid ett närmare, förnyat studium, vara enstaka länkar av någon obruten kedja som en efter en fått träda fram i ljuset. De mellanliggande länkarna hade lämnats i skugga, och kunde nu den studerande bringa även dessa i ljuset genom att bruka sin egen ingivelse, så var allt gott och väl. Men i de fall då de kunskapssökandes inre varelse inte gav något gensvar mot hennes, då hennes snabba hammarslag inte förmådde locka någon gnista ur klippan, då syntes dem HPB alltid gåtfull, dunkel, invecklad i metafysiska irrgångar, och hon var och förblev för dem lika otillfredsställande som de var omöjliga för henne." ⁴¹
 

Till 9. HPB:s förhållande till fenomen

 

Till Titelsidan