5. HPB:s personliga svagheter
HPB:s största svaghet var hennes dåliga hälsa. Hon var psykiskt känslig och fysiskt sjuklig. Den dåliga hälsan inverkade negativt på hennes sociala relationer och arbetsförmåga, något hon led mycket av.
En orsak till hennes psykiska känslighet var den inre träning hon genomgick i Tibet, som bl a innebar att hon lämnade kvar en del av sin mänskliga själ där. Mästaren KH förklarar för A P Sinnett i ett brev från 1881 skälen till HPB:s psykiska svårigheter: "Hennes tillstånd hänger intimt samman med hennes ockulta träning i Tibet, och med att hon sänts ensam ut i världen för att gradvis bereda väg för andra. … Ingen man eller kvinna, såvida denne inte är en initierad av den ´femte cirkeln´, kan lämna de regioner som kallas Bod-Las och med hela sin varelse i behåll återvända till världen. Åtminstone en av hans eller hennes sju principer måste av två skäl stanna kvar: För det första för att utgöra den nödvändiga föreningslänken, …för det andra såsom den säkraste garantin för att vissa saker inte ska bli avslöjade. … De återstående sex principernas tillstånd betingas av deras inneboende egenskaper, den ifrågavarande personens psyko-fysiologiska särart och särskilt av de överkänsligheter vilka överförs av det som i modern vetenskap benämnes ´atavism´." 9
HPB var också av naturen intensiv och temperamentsfull. Detta frestade på hennes dåliga hälsa, något som A P Sinnet hade lagt märke till: "Hur det var möjligt för ett nervsystem att stå emot slitningen av den ständiga upphetsningen och oron, i vilken madame Blavatsky tillbringade sitt liv – till en stor del naturligtvis till följd av sitt eget temperaments egendomligheter – var mer än personer av en lugnare natur någonsin kunde fatta". 10
När Olcott en gång frågade mästarna varför inte hennes intensiva temperament sattes under kontroll fick han till svar att detta inte var möjligt: "…ett sådant förfaringssätt skulle ofelbart leda till att hon dog av slag; kroppen var vitaliserad av en brinnande och befallande ande, en som från barndomen inte tålde några band, och om inte den överflödande fysiska energien fick fritt utlopp, måste resultatet bli ödesdigert…" 11
Hur mycket HPB plågades av sitt psykiska tillstånd framgår av ett avskedsbrev som hon skrev 1882 till A P Sinnett och dennes fru då hon var allvarligt sjuk och trodde sig vara nära döden: "Jag har blivit så nötaktigt nervös att jag far upp och får hjärtklappning om jag oförmodat får höra trampet av Babulas bara fötter nära mig… Jag kan hålla ihop ett år eller ett par, men kanske också endast några dagar, ty jag kan dö vilken stund som helst till följd av en sinnesrörelse… Sådana sinnesrörelser har jag tjugo om dagen."12
Det fanns även andra skäl än personliga svagheter till att hon av somliga ansågs uppträda underligt. Hon kunde visa beteenden som gav sken av att vara resultat av svagheter i hennes personlighet och som hon därför blev kritiserad för. Så till exempel kunde hon ibland för vissa syften och på uppmaning av sina mästare uppträda på ett för den oförstående västerlänningen föga tilltalande sätt. I följande brev förklarar mästaren KH detta och tar HPB i försvar mot den kritik som vid ett speciellt tillfälle riktades mot henne: "…om HPB (som ett exempel) hade orätt i går kväll – såsom från västerländsk synpunkt alltid är fallet, när det är fråga om hennes skenbart så grova och taktlösa naturliga impulser – gjorde hon det i alla fall på sin Mästares direkta befallning."13
Mästaren KH berättar i samma brev också att en chela har speciella regler för sitt uppförande, regler som inte baseras på sociala konventioner eller sedvänjor. En chelas uppförande kan därför för den oinvigde verka underligt och ibland stötande: "…oavsett frågan om några sociala sedvänjors relativa anständighet eller oanständighet finns det regler för en chelas uppförande, från vilka ej den ringaste avvikelse kan göras."14
Ett exempel på en sådan regel är när en chela måste vilseleda människor för att skydda och förhindra spridning av vissa kunskaper som kan vara mycket farliga om de kommer i orätta händer. Det fanns tillfällen då HPB var tvungen att förhindra spridning av sådana kunskaper, något som inte var helt lätt för henne eftersom hon till sin natur var en rättfram och frispråkig människa. För detta fick hon lida eftersom de som inte fann sig i att inte få del av dessa kunskaper anklagade henne för bl a falskhet. Detta, och att mästarna var orubbligt övertygade om att HPB inte skulle avslöja sådant hon var förbjuden att avslöja, framgår i ett brev från 1882 av mästaren M: "Den Gamla Damen är anklagad för falskhet och oriktigheter i sina redogörelser. Ställ inga frågor och du kommer inte att få några lögner till svar. Hon är förbjuden att säga vad hon vet. Du må skära henne i bitar, men hon kommer inte att yppa något. Nej – hon är beordrad att i nödfall vilseleda människor; och hade hon haft lite lättare för att ljuga, kunde hon kanske vara lyckligare och ha vunnit större framgång. Men det är just där som
skon klämmer, Sahib. Hon är alltför sann, alltför uppriktig, alltför oförmögen att förställa sig: och nu korsfästs hon dagligen för detta."15
I ett annat brev låter KH oss få veta att mästarnas mått på vad som är rätt och orätt, lämpligt och olämpligt, är olikt den andligt outvecklade västerlänningens, som främst grundar sina bedömningar på det yttre och bedrägliga skenet från yrke, titlar, rang, ryktbarhet och akademiska betyg: "Ni har mycket att lära er av med. Ert folks trånga fördomar binder er mer än ni anar. De gör er ofördragsam, såsom i går kväll, i fråga om andras obetydliga försyndelser mot era konstlade anständighetsbegrepp, och benägen att förlora det väsentliga ur sikte. Ni är ännu inte i stånd att skilja på inre renhet och ´yttre bildning´… Samma samhälle, vars skenheliga moralbegrepp ni så ivrigt förfäktar, är en frätande massa av djuriska instinkter inom ett skal av anständighet… Lär då att i fråga om människorna se djupare än till ytan och att varken döma eller förlita er på det yttre skenet."16
Också en så nära medarbetare som TS:s president H S Olcott kunde rikta orättvis kritik mot HPB, så när han och andra vid en kritisk tidpunkt riktade oberättigad kritik mot henne fick han i ett brev från KH 1888 klart besked om mästarnas inställning till HPB och det obrutna förtroende de hyste för henne: "Men ert uppror, käre vän, mot hennes ´ofelbarhet´ – såsom ni en gång trodde – har gått alldeles för långt, och ni har varit orättvis emot henne, något som ni jämte andra tyvärr måste lida för i framtiden… Alltsedan 1885 har jag inte skrivit eller låtit skriva ett brev eller en rad till någon människa i Europa eller Amerika annat än genom hennes direkta eller indirekta förmedling, ej heller meddelat mig muntligen med eller genom någon tredje person… Med er är våra förbindelser direkta och har med de få undantag ni känner till ägt rum på det fysiska planet… Att de är så sällsynta – det är ert eget fel… Hon är vårt direkta ombud."17
När mästarna bedömer en människa gör de det utifrån hennes verkliga motiv, de som är förborgade i djupet av den mänskliga själen, motiv som hon för det mesta själv är omedveten om och som hon, när hon får kännedom om dem, kan finna vara mindre ädla, fina och oskyldiga än hon trodde. Att se sig själv sådan man i djupet av sin själ verkligen är, att se och erkänna de mörka sidorna i sin karaktär och sedan arbeta bort dem, är inte något alla klarar. En del föredrar istället att förringa, försköna eller förneka sina karaktärsbrister.
KH låter oss i ett brev från 1882, ställt till A P Sinnett, få veta att mästarnas värdegrund och förmåga att gå bortom det yttre skiljer sig från den världsliga människans: "…våra respektive normer för rätt och fel kommer aldrig att överensstämma, eftersom motiven betyder allt för oss och du aldrig kommer att gå bortom det yttre." 18
Därför säger KH att man ska förlita sig på sin intuition då man försöker bilda sig en uppfattning om någon som i likhet med HPB står i direkt förbindelse med mästarna och inte göra detta utifrån världsliga värderingar, eftersom dessa leder till felaktiga slutsatser : "Våra metoder är egenartade och ovanliga och blott alltför ofta ägnade att framkalla misstankar. Det senare är en snara och en frestelse. Lycklig den, vars andliga uppfattningsförmåga alltid tillviskar honom sanningen! Använd denna uppfattningsförmåga vid bedömandet av dem som står i direkt förhållande till oss, och rätta er inte efter era världsliga begrepp om saker och ting."19
Att bedöma en människas handlingar utan att känna hennes bevekelsegrunder kan leda till felaktiga omdömen och oriktig kritik. Man bör också betänka att eftersom man själv är ofullkomlig är också förmågan att bedöma ofullkomlig, både sig själv och andra och i synnerhet någon som är långt mer andligt framskriden än en själv. Detta leder ofrånkomligen till mer eller mindre felaktigt dragna slutsatser och omdömen, något som den felaktigt kritiserade får lida för och som man dessutom i slutänden själv en gång kommer att få lida för. Ett varnande exempel som borde stämma till eftertanke är hur felaktigt HPB blev dömd av sina samtida. I ett brev från 1882 får vi mästaren KH:s syn på den kritik som riktades mot henne: "Det har aldrig funnits en kvinna mer orätt förtalad än H B."20
HPB led i hela sitt liv även svårt av fysiska sjukdomar. Hennes hälsa var så svag och bräcklig redan vid födseln, 31 juli 1831 i Ryssland, att man snabbt döpte henne innan hon, som man fruktade, skulle dö. Hennes själ skulle enligt den gängse religiösa tron bli förtappad om hon dog odöpt.
HPB:s mästare var dessutom tvungna att flera gånger ingripa och med ockulta och för läkarna okända och oförklarliga metoder rädda henne undan obotliga och dödliga sjukdomar.
I ett brev från 1881 pekar mästaren KH på ett sådant tillfälle: "P S – Vår olyckliga ´Gamla Dam´ är sjuk. Lever, njurar, huvud, hjärna, ben, varje organ och lem. … En av oss kommer att behöva ´fixa henne´…annars kommer det att gå henne illa."21
Ett av många exempel på hur svårt HPB led av sjukdom ger hon i ett brev från 1885 till fru Sinnett, i vilket hon berättar om sin dåliga hälsa och andra bekymmer: "Darra icke vid åsynen av denna bordduk. På sista tiden har min syn blivit så svag och min hand så osäker, att det synes mig som om det vore lättare att skriva på stora pappersark. Jag hoppas ni kan förlåta mig att jag dröjt med mitt svar under mer än en vecka; jag hade nämligen arbete att slutföra för [ryska] tidningar, och jag måste göra det för snöpen vinning och förtjänst, eftersom jag nu även måste ta vård om den stackars Mary Flynn och Babajee och jag måste arbeta för mitt uppehälle eller snarare för vårt. Och jag skriver numera mycket långsamt. En timme med pennan i hand, två timmar till sängs; mina ögon blir dimmiga, min hjärtverksamhet (den fysiska) svag, mina fingrar stela. Ja, det är min karma, och jag har ingenting att säga därom."22
Enligt Olcott arbetade HPB trots detta tappert från morgon till kväll i sitt hem i London. Efter att besökt henne där ger han i The Theosophist från oktober 1888 följande rapport: "Presidenten fann madame Blavatsky vid dålig hälsa, men arbetande med förtvivlad och ihärdig energi. En skicklig läkare påstod att det var ett mirakel att hon var vid liv. Hennes fysik var underminerad av en komplicerad sjukdom, och det var ett under att hon kunde fortsätta kampen, alla andra skulle dukat under för länge sedan. … Ändå inte endast lever hon, utan hon arbetar från morgon till kväll…"23
En viktig anledning till HPB:s svåra handikapp var att hon beträtt vägen till forcerad andlig
utveckling, vilket bl a innebar att hon måste avverka sin mänskliga karma på långt färre
inkarnationer än den som inte beträtt denna väg. Hon måste alltså i varje inkarnation möta mer karma
än denne. Om en persons karma innehåller mycket lidande är det också vad denne kommer att möta i en
eller flera inkarnationer, och det var i en sådan inkarnation HPB befann sig.