Avsnitt I

Innan ögonen kan se, måste de vara oförmögna till tårar. Innan örat kan höra, måste det ha förlorat sin känslighet. Innan rösten kan tala i mästarnas närvaro, måste den ha förlorat förmågan att såra. Innan själen kan stå i mästarnas närvaro, måste dess fötter vara tvättade i hjärtats blod.

Ärelystnaden är den första förbannelsen, den store frestaren för den som håller på att höja sig över sina medmänniskor. Den är den enklaste formen av åtrå efter belöning. Intelligenta och handlingskraftiga människor leds genom densamma beständigt bort från sina högre möjligheter. Och likväl är den en nödvändig lärare. Dess frukter förvandlas till stoft och aska i munnen, liksom döden och tillbakadragenheten från andra slutligen visar att arbetet för det egna jaget är ett arbete som leder till missräkning. Men fastän denna första regel synes vara så enkel och lätt, gå inte för hastigt förbi den. Ty dessa den vanliga människans fel undergår en nästan omärklig omdaning och träder åter fram med förändrat utseende i lärjungens hjärta. Det är lätt att säga "jag vill inte vara ärelysten". Men det är inte så lätt att säga "när mästaren läser i mitt hjärta skall han finna det alldeles rent". Den äkta konstnären, som arbetar av kärlek till sitt arbete, har ibland säkrare fotfäste på den rätta vägen än ockultisten som inbillar sig att han övervunnit sitt intresse för det egna jaget, när han i verkligheten bara vidgat gränserna för sin erfarenhet och sina syften och överflyttat sitt intresse till saker som hör till det större livsområde han omfattat. Detsamma kan äga tillämpning på de båda följande, skenbart så enkla reglerna. Dröj tankfullt vid dem och låt dig inte bedras av ditt eget hjärta. Ty nu, vid tröskeln, kan ett misstag rättas. Men drar du det med dig skall det växa och bära frukt, eller skall det kosta dig bittra lidanden att gottgöra det.

Ta hänsyn till livet liksom de gör som begär det. Var lycklig som de, vilka lever för lyckan.

Sök i hjärtat källan till det onda och utplåna den. Den lever och bär frukt i hjärtat hos den hängivne lärjungen lika väl som hos begärens slav. Endast den starke kan förgöra den. Den svage måste vänta ut dess uppväxt, dess fruktperiod, dess död. Och den är en planta som lever och förökar sig genom tidsåldrarnas lopp. Den blomstrar när människan hopat otaliga existenser åt sig. Den som vill beträda maktens väg måste upprycka den plantan med roten ur sitt hjärta. Då skall hjärtat blöda och den människans hela liv synas i grunden upplöst. Detta eldprov måste genomgås. Det kan möta vid första spolen på den farliga stege som leder till livets väg. Det kan även komma först vid den sista. Men, lärjunge, kom ihåg att det måste genomgås och rikta din själs hela energi på denna uppgift. Lev varken i det närvarande eller i det kommande, utan i det eviga. Det ondas jätteogräs kan inte blomstra där. Denna fläck på tillvaron tvättas bort av själva luften i den eviga tankens atmosfär.

Tro inte att du kan hålla dig avskild från de dåliga eller dåraktiga människorna. De är du själv, om också i mindre grad än din vän eller din mästare. Men om du låter föreställningen om avskildhet från onda ting eller människor växa upp inom dig, skapar du en karma som skall binda dig vid dessa ting eller människor till dess din själ lärt att den inte kan isoleras på det sättet. Kom ihåg att världens synd och skam är din synd och skam, ty du är en del av världen. Din karma är oupplösligt sammanvävd med den stora karman. Och innan du kan nå kunskap måste du ha passerat genom alla slags platser, såväl orena som rena. Kom därför ihåg att den nedsölade klädnad från vars vidrörande du ryggar tillbaka kan ha varit din i går, och kan vara din i morgon. Om du med avsky vänder dig bort från den när den kastas över dina skuldror, skall den sluta sig så mycket tätare om dig. Den som betraktar sig som rättfärdig reder en bädd åt sig i dyn. Avhåll dig därför att det är rätt att avhålla sig - inte för att du själv må hållas ren.

8. Men stå ensam och för dig själv, ty inget som är i kroppslig form, inget som är medvetet av avskildhet, inget annat än det som är evigt kan hjälpa dig. Lär av sinnesförnimmelserna och iakttag dem, ty endast så kan du börja inhämta självkännedomens kunskap och sätta din fot på stegens första spole. Väx som blomman växer, omedvetet, men ivrig att öppna sin kalk för luftens tillträde. Så må också du sträva att öppna din själ för det eviga. Men det måste vara det eviga som drar fram din styrka och skönhet, inte begäret att växa. Ty i ena fallet utvecklas du i renhetens yppighet, i det andra hårdnar du genom det okuvliga begäret efter personlig tillväxt.

12. Ty inom dig är världens ljus - det enda ljus som kan belysa vägen. Om du inte kan förnimma det inom dig är det fåfängt att söka det någon annanstans. Det är utöver dig, ty när du når det har du förlorat dig själv. Det är ouppnåeligt, ty det viker alltid tillbaka. Du skall inträda i ljuset, men du skall aldrig vidröra lågan.

16. Men dessa ägodelar måste vara sådana som tillhör den rena själen och därför ägs lika av alla rena själar - det helas speciella egendom när alla rena själar är förenade. Hungra efter sådana ägodelar som kan innehas av den rena själen, så att du må samla rikedom åt den livets samfällda ande som är ditt enda sanna jag. Den frid du skall åtrå är den heliga frid som inget kan störa, och i vilken själen växer som den heliga blomman på de lugna vattnen. Och den makt lärjungen skall eftersträva är den, vilken kommer honom att synas som ett intet i människors ögon.

Dessa två ord tycks kanske alltför betydelselösa för att stå ensamma. Lärjungen säger kanske: "Skulle jag överhuvudtaget begrunda dessa tankar om jag inte sökte vägen?" Gå dock inte så hastigt förbi! Dröj och tänk efter. Är det vägen du åtrår eller hägrar för din syn ett dunkelt perspektiv av stora höjder som du skall bestiga eller en stor framtid som du skall skapa dig? Tag dig i akt! Vägen måste sökas för sin egen skull, inte därför att det är dina fötter som skall vandra den.

Det finns ett samband mellan denna regel och den sjuttonde i andra avdelningen. När efter tidsåldrar av hård kamp och många segrar den avgörande striden är vunnen och du gör anspråk på den sista hemligheten, då är du beredd för ännu en väg där bortom. När den sista hemligheten i denna långa läxa har getts dig, då öppnar sig den nya vägens mysterium för dig - en väg som leder bortom all mänsklig erfarenhet och är över all mänsklig fattnings- och föreställningsförmåga. Vid båda dessa punkter är det nödvändigt att dröja länge och med djup eftertanke. Vid båda dessa punkter är det nödvändigt att förvissa sig om att man valt vägen för dess egen skull. Vägen och sanningen kommer först, sedan kommer livet.

20. Sök den inte i någon viss riktning. För varje temperament ges det en väg som tycks vara den mest önskvärda. Men vägen finner man inte genom enbart hängivenhet, eller genom religiösa betraktelser, eller genom glödande iver att gå framåt, eller genom självuppoffrande arbete, eller genom att träget ge akt på livet. Inget av detta kan ensamt föra lärjungen mer än ett steg uppåt. Alla spolar i stegen är nödvändiga. Varje fel blir ett steg uppåt, det ena efter det andra, allteftersom de övervinns. Människornas dygder är också steg uppåt, nödvändiga i sanning - de kan på inte undvaras. Dock, även om de skapar en sund atmosfär och en lycklig framtid, är de till ingen nytta om de står ensamma. Människans hela natur måste klokt brukas av den som vill beträda vägen. Varje människa är själv vägen, sanningen och livet. Men hon är det bara när hon har hela sin individualitet i sin makt och med sin uppväckta andliga vilja gör klart för sig att denna individualitet inte är hon själv, utan något som hon under lidande danat till sitt eget bruk och med vars hjälp hon vill, allteftersom hon utvecklar sin intelligens, nå ett liv som är högre än det individuella. När hon inser att det är för detta som hennes underbara, invecklade, i sin individualitet avsöndrade liv är till - då i sanning, och först då, är hon på vägen. Sök vägen genom att fördjupa dig i ditt eget innersta väsens hemlighetsfulla härliga djup. Sök den genom att pröva all erfarenhet, genom att begagna dina sinnen för att fatta individualitetens utveckling och ändamål samt dagrarna och skuggorna hos dessa andra fragment av det gudomliga, vilka kämpar sida vid sida med dig och utgör det släkte till vilket du hör. Sök vägen genom studiet av tillvarons lagar, naturlagarna och lagarna för det översinnliga. Och sök den medan själen bugar sig för den matt glimmande stjärna som lyser inom dig. Och medan du vakar och tillber, skall dess ljus ständigt bli starkare. Då kan du veta att du funnit vägens början. Och när du funnit dess slut skall stjärnan plötsligt bli det oändliga ljuset.

Sök vägen genom att pröva all erfarenhet och kom ihåg att när jag säger detta, säger jag inte: ge vika för sinnenas lockelser för att lära känna dem. Innan du blivit ockultist må du göra det, men inte sedan. När du har valt och beträtt vägen kan du inte utan blygsel ge vika för dessa lockelser. Likväl kan du uppleva dem utan avsky. Du kan väga, betrakta och pröva dem och med tillitsfullt tålamod avvakta den stund när de inte längre kan fresta dig. Men fördöm inte den som ger vika. Räck ut din hand till honom som till en pilgrimsbroder vars fötter blivit tunga av vidhäftande smuts. Kom ihåg, lärjunge, att hur stort svalget än må vara mellan en god och en syndig människa, är det ännu större emellan den goda människan och den som uppnått kunskap, och det är omätligt emellan den goda människan och den som står på tröskeln till gudomlighet. Tag dig därför i akt så att du inte för snart inbillar dig vara någonting skilt från mängden. När du funnit början av vägen skall din själs stjärna uppenbara sitt ljus, och vid detta ljus skall du förnimma hur djupt det mörker är i vilket det brinner. Förstånd, hjärta, hjärna, allt är fördunklat och mörkt till dess att den första stora striden är vunnen. Bli inte modlös och förskräckt vid denna syn. Håll dina ögon stadigt fästa på det lilla ljuset, och det skall tillta i styrka. Men lär av mörkret inom dig att förstå deras hjälplöshet vilka inte sett något ljus, vilkas själar är insvepta i ett djupt mörker. Klandra dem inte. Dra dig inte tillbaka från dem, utan sök att avlyfta något lite av världens tunga karma. Ge din hjälp åt de få starka händer som hindrar mörkrets makter att vinna en fullständig seger. Då skall du bli delaktig av en glädje som visserligen bringar dig fruktansvärda mödor och djup sorg, men också en stor, en ständigt tilltagande sällhet.

21. Bida den stund då blomman slår ut i den tystnad som följer på stormen. Då men inte förr.

Plantan skall växa, den skall skjuta upp, den skall bilda grenar och blad och sätta knoppar, allt medan stormen fortfar, medan striden pågår. Men först när människans hela personlighet upplösts och smält bort - först när det fragment av det gudomliga som skapat personligheten betraktar denna som bara ett medel att samla betydelsefulla livserfarenheter - först när människans hela natur gett efter för och böjt sig under sitt gudomliga jag, kan blomman öppna sig. Då kommer ett lugn, sådant som det vilket i tropikerna följer på ett häftigt regn, när naturen arbetar så fort att man kan se den i verksamhet. Ett sådant lugn skall komma den jäktade anden till del. Och i den djupa tystnaden skall då det hemlighetsfulla inträffa som visar att vägen blivit funnen. Kalla det vad du vill, det är en röst som talar där det inte finns någon som talar - det är en budbärare som kommer, ett sändebud utan form eller substans, eller är det själens blomma som har öppnat sig. Det kan inte beskrivas genom någon liknelse. Men det kan sökas med känslan, bidas, längtas efter, medan stormen rasar. Tystnaden kan räcka ett ögonblick eller i tusen år. Men den skall få ett slut. Dess kraft bär du dock med dig. Åter och åter måste striden genomkämpas och vinnas. Det är endast för en mellanstund naturen kan vila.

Blommans öppnande är det härliga ögonblick då fönimmandet vaknar. Därmed kommer tillförsikt, kunskap, visshet. Själens stillhet är först en häpnande undran, därefter en djup tillfredsställelse som är tystnaden.

Vet, lärjunge, att de som erfarit tystnaden, känt dess frid och behållit dess kraft, de längtar efter att även du skall erfara den. I Lärandets Sal skall lärjungen därför alltid finna sin mästare så snart han är färdig att inträda i den.

De som ber skall få. Men även om den vanliga människan ständigt begär hörs inte hennes röst, ty hon begär med förståndet och förståndets röst kan bara höras på det plan där förståndet verkar. Först efter de första tjuguen reglerna säger jag därför att de som ber skall få.

Att läsa är i ockult mening att läsa med andens ögon. Att be är att känna en inre hunger - det andliga begärets längtan. Att vara i stånd att läsa betyder att i någon liten mån ha förvärvat förmågan att tillfredsställa denna hunger. När lärjungen är färdig att lära blir han antagen, godkänd, erkänd. Det måste vara så, ty han har tänt sin lampa och den kan inte döljas. Men att lära är omöjligt innan den första stora striden vunnits. Förståndet må skönja sanningen, men anden inte vara i stånd att motta den. Sedan lärjungen väl genomlevt stormen och vunnit frid, är det honom alltid möjligt att lära även om han vacklar, tvekar och vänder sig bort. Tystnadens röst förblir inom honom, och även om han helt lämnar vägen skall den en dag åter ljuda och slita sönder honom och skilja hans lidelser från hans gudomliga möjligheter. Under smärta och förtvivlade rop från hans övergivna lägre jag skall han då vända tillbaka.

Därför säger jag: Frid vare med er! "Min frid ger jag er" kan mästaren bara säga till de älskade lärjungar vilka är som han själv. Även bland dem som inte känner den österländska visdomen finns några till vilka detta kan sägas, och till vilka det dag för dag kan sägas mer fullständigt.

Betrakta de tre sanningarna. De är lika.

Dessa regler är de första som står skrivna på väggarna i Lärandets Sal. De som ber skall få. De som vill läsa skall läsa. De som vill lära skall lära.

Frid vare med dig