Kapitel 8
De större mysterierna
I de större mysterierna, till vilka neofyten får tillträde efter att ha fullbordat de förberedande graderna, måste han genom egna bemödanden bli förtrogen med det han lärde i de mindre mysterierna. I denna högre avdelning för esoterisk träning ges ingen pardon. Neofyten måste stå ansikte mot ansikte med sig själv och segra - eller dö. Alla områden i hans sammansatta natur, från de gudomligt inspirerade till de grovt materiella, måste utforskas och behärskas. Aspiranten måste nu ha utvecklat tillräckligt med andlig styrka för att uthärda verkligheten. Han måste bli naturen i dess lägre och högre regioner, bestå det prov som jag-identifikation under bibehållen själsintegritet utgör.
Så sent som i det andra århundradet genomfördes de egyptiska mysterieriterna - om än modifierade genom grekiskt inflytande - med tillbörlig vördnad. Lärjungar från de omgivande länderna sökte där initiation som en lämplig fortsättning på dessas egna ceremoniel. Den romerske platonisten Apulejus beskriver i sin Metamorphoses, or The Golden Ass invigningen i isismysterierna av en Lucius Patras (som förmodligen var Apulejus själv):
Lyssna och tro, ty det jag berättar är sant. Jag nalkades dödens gränsområden, jag steg över Proserpinas (Hades) tröskel. Jag färdades genom alla elementen och återvände sedan till jorden. Jag såg solen lysa klart mitt i natten, jag nalkades gudarna ovan och gudarna nedan och tillbad dem ansikte mot ansikte. Jag har nu sagt saker som du, även om du har hört talas om dem, ännu inte får veta något om.
Jag vill därför bara återge sådant som utan försyndelse kan meddelas den oinvigde. Så snart det var morgon och riterna genomförts, trädde jag fram iförd de tolv stolor som den invigde bär, en dräkt som är ytterst helig. Den kostbara skruden hängde ned från mina axlar till hälarna och jag var smyckad med djurbilder, broderade runtom i olika färger.* . Denna skrud kallar de invigda för Olympens skrud. I min högra hand bar jag en brinnande fackla och mitt huvud var prytt med en vacker krans av skimrande palmkvistar, vars löv pekade utåt som strålar.utsmyckad var jag som solen och upphöjd till en guds avbild. (Spence, The Mysteries of Egypt, s 70-71)
I de större mysterierna är nedstigandet till underjorden inte bara - som i de mindre mysterierna - ett ceremoniel i vilket kandidaten deltar. Han måste nu med full kunskap närma sig "dödens gränsområden" och i självmedvetandets klädnad gå bortom den synliga naturen till de osynliga världarna:
En av ockultismens grundläggande läror är att ingenting som inte erfares, upplevs, kan bli verkligt känt. . För vissa utvalda andar, för vissa utvalda själar som visat sig värdiga, är de olika initiationsetapperna därför ett slags forceringsprocess. Dessa initiationens olika skeden eller grader utmärks först av förberedande reningar. Sedan kommer "döden", en mystik död. Kroppen och de lägre principerna paralyseras så att säga, och själen frigörs för en tid. I viss utsträckning leds och styrs och hjälps den frigjorda inre människan av invigarna när hon övergår till andra sfärer och till andra plan och lär känna dessas natur genom att bli dem. Att bli ett ting är det enda sätt på vilket kunskap om detta rotar sig i själen, i egot. (Dhlg, s 263)
Den mystika döden utgör den fjärde initiationen, som inte bara utmärks av förmågan att ta emot andligt ljus utan också av förmågan att med sinneslugn och moralisk resning möta ondskans mörker. Att bli ett ting är att förena sitt förnimmande intellekt med det tingets, den varelsens, väsenskärna - med andra ord att för stunden ikläda sig varelsens natur. Att smälta samman sitt medvetande med varelser i sfärer som är lägre än den mänskliga blir följaktligen ett styrkeprov: kommer de lägre sfärernas skadliga dunster att förkväva den spirande adepten? Kommer de lägre helvetenas sinnesnjutningar att utöva någon dragningskraft på denne fast beslutne neofyt? Att omvänt ikläda sig de varelsers natur som hör hemma i högre sfärer än den mänskliga kräver samma själsliga balans: kommer sanningens obeslöjade glans och storslagenhet att förblinda själen? Kommer åsynen av verkligheten att splittra visdomens uppvaknande öga?
Den fjärde graden kan betraktas som en inledning till - en lägre reflexion av - initiationens sjunde och sista grad, i vilken initianden måste undergå provet att identifiera sig med alla tillvarosfärerna. För fullföljandet av hela initiationscykeln krävs därför uppväckandet och stärkandet av alla de sju mänskliga principerna. Kandidaten måste ha stämt sin sjusträngade lyra till sådan andlig harmoni att den vibrerar i total samstämmighet med de sju kosmiska principernas eller sfärernas andliga essens. Som mästaren KH 1882 skrev till Allan O Hume i Simla i Indien: "Adeptens initiationsgrader anger de sju nivåer på vilka han upptäcker hemligheten med naturens och människans sju principer och väcker sina slumrande förmögenheter till liv" (ML, s 99).
Vi vet nästan ingenting om de högre graderna. Detta är både naturligt och rimligt, ty hur skulle ord kunna beskriva det som bara kan förstås av den invigde? Hur skulle det som till sitt väsen är esoteriskt kunna uppenbaras och ändå behålla sin mystika integritet? Viktiga vinkar har dock getts om den femte, den sjätte och den sjunde graden.
Under den femte initiationen möter initianden "sitt eget guda-jag ansikte mot ansikte, och blir för en längre eller kortare tid ett med detta" (Dhlg, s 288). Denna grad kallades av grekerna teofani, ett ord som betyder "gudomligt framträdande" eller "framlysandet av en gud",
framträdandet av människans eget högre Jag för henne själv. Detta sublima ögonblick av intellektuell extas och upphöjd klarsyn varade hos den genomsnittlige kandidaten bara en kort tid. Men med hans fortsatta andliga framsteg blev den teofaniska gemenskapen varaktigare, tills han slutligen kände sig inte bara som sin egen inre guds avkomma i andligt avseende, utan i sitt innersta väsen som denne inre gud själv (Dhlg, s 449).
Den sjätte initiationen var den oundvikliga följden av en framgångsrik förandligandeprocess. Den kallades av grekerna teopneusti - som betyder "guda-andning" eller "gudomlig inspiration" - ett tillstånd i vilket lärjungen
kände inandningen från sin inre gud och blev sålunda inspirerad. Ordet inspiration som sådant betyder "inandning". Allteftersom tiden gick och själen-vehiklet, som är människan själv, blev allt renare, blev denna inandning eller inspiration mer bestående (Dhlg, s 449).
I denna grad ingjuter sökarens inre gud "under en längre eller kortare tid och i högre eller lägre grad, allt beroende på sökarens framsteg och mottaglighet, bokstavligt talat all universums visdom och kunskap i honom" (Dhlg, s 288) . och han får "i stället för sitt eget högre Jag möta något annat" (Dhlg, s 265).
Sedan följer initiationens sjunde och sista grad innan mästareskapet är uppnått. Den initiationen ägde vanligen rum vid vintersolståndet. Antikens hedniska invigda betraktade årets fyra vändpunkter, dvs vinter- och sommarsolstånden samt vår- och höstdagjämningarna, som tecken på heligt kosmiskt arbete. Solens födelse i början av året symboliserade initiandens mystika födelse, och det är betecknande att nästan alla stora världsfrälsare som Jesus Kristus, avataran Krishna, Appolonios av Tyana m fl har sin "födelsedag" vid den heliga tidpunkt då solgudomligheten återföds.
Den sjunde graden, som kallades teopati - ett grekiskt ord som betyder "att uthärda en gud" eller "gudomlighetsuthärdande" - är
det mest sublima mysteriet av alla. . Initianden uthärdade, överlämnade sig själv fullständigt, för att bli en i sann mening osjälvisk förbindelseled för sin egen inre gud, sitt eget högre Jag. Han så att säga gick förlorad i sitt eget högre Jags större Jag (Dhlg, s 449).
Det är ytterligt få som har tillräcklig själsstyrka att uthärda gudomlighetens närvaro, belöningen för de högsta adepterna, de vars uppoffringar och visdom omger mänskligheten med en skyddsmur som ifråga om medkänsla och beskydd är utan like.
I den sjunde graden inträder neofyten genom solens portar. Han blir "för ett försvinnande
ögonblick den underbare väktaren själv" (Dhlg, s 265). Solinitiationen är fullbordad:
neofyten dör och hierofanten är född.
________
* De tolv stolorna och djurbilderna pekar på den mystika färden genom zodiakens tolv
tecken.