Kapitel 9
Initiationens vägar
Under den mer kvalificerade mysterieträningen måste lärjungen inte bara lära sig bygga den mystika farkost av uppväckt medvetenhet som skall föra honom från tillvaroplan till tillvaroplan. Han måste också i denna process av individuellt blivande återupptäcka initiationens tidlösa vägar.
Naturen är konsekvent i sin visdom och framsynthet: en lag, en plan, en struktur. Sparsamt behåller hon samma initiationsvägar genom sömnens och dödens cykler. Döden och dess processer utgör kärnan i de större mysterierna: genom det lägres död föds det högre. Om inte fröet dör kan blomman inte slå ut, om inte blomman dör kan fröet inte bildas. ".den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det" (Matteusevangeliet 10:39).
Sömnen är en ofullständig död - omedvetet upplevd. Döden är en fullständig sömn - omedvetet upplevd. Initiation är - vid den andliga själens fullt medvetna frigörelse - en längs sömnens och dödens vägar självmedvetet genomgången sömn eller "död".
Under sömnen "dör" kroppen ofullständigt, ty själens gyllene länk med den sovande kroppen består. Om själen inte är överlastad med materiella begär, inträder en naturlig vila. Under de korta timmarna av nattsömn kan den frigjorda ande-själen - om karman är gynnsam - längs de osynliga magnetiska vägarna lämna jordsfären och färdas till högre regioner. Färden är ögonblicklig, och själen följer identiska vägar när den vid en ny dags början återvänder till kroppen och inträder i denna igen.
De nattliga färderna längs sömnens vägar utgör omedvetna färder längs initiationens vägar. Dessa kortvariga och icke varseblivna kontakter under sömnen är inte bortkastade. Upprepningarna av samma process verkar som en osynlig sporre på den vanliga människan. Om längtan efter något högre håller i sig och livsföringen blir renare, kommer subtila intryck av skönhet och andlig upphöjdhet att tränga in i själen, intuitiva impulser ger sig tillkänna och aspiranten finner att välsignelser uppenbarar sig på dagarna som en följd av den nattliga föreningen med högre sfärer.
Döden utgör ett fullföljande av sömnprocessen. Kroppen lämnas för gott och upplöses. Den gyllene strängen dras tillbaka och själen - som nu är befriad från sina jordiska element - inträder i den temporära reningsprocessens sfärer. När den befriats från jordisk slagg, höjer den sig till sin andliga förälder - det högre jaget - och företar i oanad frid och sällhet samma färd som under sömnen. I var och en av de celesta boningarna görs ett uppehåll - kortare eller längre beroende på de band av frändskap som tidigare upprättats genom den andliga själens erfarenheter - tills denna, styrkt av kontakten med det gudomliga, återigen ger sig ut på den gamla färdvägen och ett barn föds på jorden.
Vid döden följer den andliga monaden sålunda fullt medvetet de urgamla initiationsvägarna, medan den mänskliga själen än så länge omedvetet deltager i och uppskattar skeendet.
En människa är en sammansatt varelse: hon har inom sig en gudomlig monad, en andlig monad och en mänsklig själ som verkar genom hennes vitala-astrala-fysiska natur. Vi måste vara på vår vakt så att de lägre komponenterna inte får makt över de högre, särskilt när vi diskuterar heliga ting som t ex initiation. Annars kan vi bli så fascinerade av deras skönhet och intellektuella storslagenhet att vi glömmer deras väsentliga värde - det etiska. Om man inte har gjort etiken till det grundläggande draget i sin väsenskaraktär, kommer ens hjärta och sinne alltid att skakas av begärens stormar.
De som egentligen bara bryr sig om det som ligger omedelbart framför dem känner sig inte särskilt attraherade av djupare ting, medan de som har börjat tänka och känna intuitivt kan finna sig oemotståndligt dragna till den urgamla visdomen. De som håller på att vakna upp ur materians sömn varnas dock för att tro att initiationen väntar runt hörnet. Man måste försvara hjärtat mot det själviska begäret efter s k ockulta krafter liksom man försvarar sig mot ormbett. De initiationer som här nämnts, särskilt i det föregående kapitlet, har inte beskrivits utan bara blivit omtalade som vinkar om vad den värdige lärjungen en dag kan finna sig lycklig nog att få uppleva.
Sammanfattningsvis är det alltså så att initiationsfärden företas gång på gång: ofullständigt under sömnen, fullständigare vid döden. Själen företar den under sömnen varje natt, vid döden periodiskt. I form av omedveten erfarenhet repeterar naturen på så sätt det som själen en gång måste göra med sin vilja och sitt medvetande i full aktivitet. Då blir det en initiationsfärd: det avsiktliga paralyserandet av jordiskt inflytande, följt av den självmedvetna färden genom universums alla plan och sfärer. I sin Esoteric Tradition säger Purucker:
Syftet med monadens efterdödenfärd genom de olika planetkedjorna är att i varje planetkedja befria sig från den klädnad, det vehikel, som tillhör denna planetkedjas väsen. Det är bara på det sättet som monaden kan klä av sig det ena efter det andra av de "höljen" som den svepte om sig under sin långa utvecklingsresa. Och när den sålunda har befriat sig från alla sina sju "höljen" är den redo att i sitt rena och "avklädda" tillstånd inträda i sitt andliga hem. När återfärden till jordens planetkedja företas, färdas monaden i omvänd ordning genom samma sju planeter och . tar i var och en av dem åter till sig de livsatomer som utgjorde de "höljen" den tidigare klädde av sig. (ET, 2:869-870)
Initiationsfärden är så viktig att de större mysterierna nästan uteslutande sysslade med den mystika dödens processer. Som sades i föregående kapitel inbegrep den fjärde initiationen ett partiellt nedstigande till lägre sfärer, åtföljt av ett partiellt uppstigande till högre. Själen har ännu inte utvecklat tillräcklig styrka för att uthärda det fullständiga uppenbarandet av universum.
Det finns en babylonisk legend som pekar på en mysterielära. Ishtar nedstiger till underjorden och anländer vacker och majestätisk till Arallus (Hades) portar. Ett uråldrigt påbud säger emellertid att ingen som bär kläder eller smycken får beträda underjordens förskräckliga område.
Därför tar vakten vid varje port hon måste passera av henne ett klädesplagg eller smycke: först kronan, därefter örringarna, därefter halsbandet, därefter bröstsmycket, därefter den juvelbesatta gördeln, därefter hand- och fotpaljetterna och slutligen höftklädet. (Durant, The Story of Civilization, 1:238)
Fri och ren beträder hon "det land från vilket ingen återvänder", där hennes syster Ereshkigal härskar. Full av avundsjuka sänder Ereshkigal sextio sjukdomar mot Ishtar. Efter att ha bestått underjordens prövningar vänder Ishtar tillbaka genom de sju portarna och återfår i omvänd ordning de klädesplagg och smycken hon lade av vid nedstigandet för att slutligen, när hon höjer sig till ljusets regioner, smyckas med den sjunde juvelen, den andliga glansens krona.
Nedstigandet till underjorden är inte en automatisk process utan en viljeakt, vilken genomförs som prov på intellektuell och andlig integritet. Om lärjungen är framgångsrik, blir förening med det gudomliga och överjordisk sällhet hans lott. Misslyckas han, väntar honom döden eller vansinne. Det hade då varit mycket bättre om han inte vågat sig på dessa prov, ty de är i sanning förfärliga. Men allt är inte förlorat. I ett kommande liv kan han försöka igen.
Om aspiranten genom självtukt, ytterlig hängivenhet, disciplin och studier blivit "ren som guld", blir hans färd genom de lägre världarna snabb och säker. Med andlighetens eld brinnande inom sig stiger den framgångsrike kandidaten till de högre sfärerna, där färden från planet till planet företas med full medvetenhet. Efter att ha bestått det sista provet återvänder lärjungen - som nu blivit mästare - till jorden och sin i trans varande kropp.
Initiationskammarens väktare, som med tålamod och kärleksfull omsorg vakat över sin lärjunges kropp,
är uppfylld av glädje: initiationen är fullbordad.