Avsnitt 11
Jag vaknade vid fullt dagsljus. Mitt rum var som en trädgård. Mina ögon vandrade med behag från den ena blomman till den andra, men träffade plötsligt ett föremål som höll dem fängslade. Det var Kamen Baka som knäböjde mitt i rummet. Jag fann boken ligga uppslagen bredvid mig. Jag såg ord, och utan att förstå dem läste jag dem högt. Men snart måste jag sluta, ty inget mer var skrivet med vanliga bokstäver utan med hieroglyfer.
Kamen Baka reste sig hastigt. Ansiktet lyste av triumf. "Han skall kyssa mina fötter i dag!", utropade han. Sedan, då han såg min förundrade blick, sade han "Har du läst allt?"
"Allt som jag förstår", svarade jag. "Det övriga är skrivet med tecken som jag inte känner till." Han vände sig genast om och lämnade rummet. Jag såg åter på den sida i boken som jag läst och vilken så märkvärdigt upprört honom. Jag kunde inte längre förstå bokstäverna - även de var nu skrivna med hieroglyfer. Jag stirrade på dem med missräkning, ty jag fann att jag inte heller kunde minnas ett enda ord av vad jag läst. Jag blev trött av att fundera över detta och föll åter i sömn med huvudet lutat mot den sällsamma boken. Jag vaknade inte ur min drömlösa slummer förrän ett buller kom mig att spritta till.
Två unga präster var i rummet. De medförde bröd och mjölk som de knäböjande bjöd mig. Då jag slutat måltiden lämnade de mig, men jag förblev inte länge ensam. Förhänget lyftes och vid anblicken av den som inträdde i rummet gav jag till ett rop av glädje. Det var Seboua, trädgårdsmästaren.
"Hur kommer det sig att du besöker mig?" frågade jag. "Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig."
"Agmadh sände hit mig ", svarade han. "Agmadh!", utropade jag förvånad och tryckte hans arm mellan mina händer. "Jag är verklig", sade han. "De kan inte göra en skenbild av mig."
Han talade i en så kort och kärv ton att jag för ett ögonblick blev rädd. Men min rädsla försvann när hans egendomliga leende lyste upp det fula ansiktet.
"Du skall komma med mig till trädgården", sade han och räckte mig sin stora hand. Jag fattade den och vi lämnade rummet. Vi gick snabbt genom de tomma salarna och långa gångarna i templet tills vi kom till den lilla gallerporten, genom vilken jag första gången såg Sebouas ansikte. Och liksom då såg jag nu trädgården där utanför, badande sin rika färgprakt i solskenet.
"Vad jag är glad åt att få komma hit igen", sade jag.
"Första gången du kom hit var det för att arbeta. Du skulle då vara min hantlangare", sade Seboua torrt. "Nu är det helt annorlunda. Nu skall du leka, inte arbeta, och jag skall behandla dig som en liten prins. Jag undrar om de redan hunnit fördärva dig. Skulle du tycka om att bada?"
"Javisst", svarade jag, "men i vilket vatten? Jag skulle tycka om att få simma i något riktigt djupt och kallt vatten."
"Kan du simma?" Kom i så fall med mig och jag skall visa dig ett vatten som är både djupt och kallt. Kom med mig!"
Han gick med raska steg medan han mumlade något som jag inte förstod. Jag brydde mig inte heller om att lyssna, för jag tänkte bara på hur härligt det skulle bli att få kasta sig i det friska vattnet denna varma morgon.
Vi kom till en plats med en stor djup damm. "Där har du vatten", sade Seboua, "och där finns inga blommor som du kan skada."
Jag stod på kanten av dammen i det varma solskenet och tog av mig min vita klädnad. Efter att ha beundrat solens prakt kastade jag mig i vattnet. Ja, sannerligen, det var kallt! Jag tappade nästan andan i första ögonblicket, men jag började simma och njöt snart i fullt mått av det uppfriskande badet. Jag var lycklig. Jag ville stanna så länge som möjligt i vattnet och solskenet.
Då kände jag en kyss på mina läppar. Jag öppnade ögonen. Där - bredvid mig på vattnets yta - såg jag Lotusdrottningen. Jag gav till ett rop av glädje. Strax försvann ur mitt minne alla de fröjder jag upplevt sedan jag sist såg henne. Då hon var hos mig, frågade jag inte efter något annat i världen.
"Mitt barn, du har kommit till mig igen", sade hon. "Men snart skall du lämna mig igen, och hur skall jag kunna hjälpa dig om du då glömmer mig alldeles?"
Jag svarade inte, ty jag skämdes. Jag ville inte tro att jag verkligen hade glömt henne, och likväl visste jag att det var sant.
"Det vatten i vilket du nu vilar", sade hon, "kommer från den plats där lotusblommorna växer. Det vore döden för dig att stiga ned i det vattnet. Men detta vatten, som droppar från dem, innehåller bara lite av deras liv och har gett dem sitt eget. Då du en gång kan bada i lotusblommans vatten skall du vara stark som örnen och livskraftig som det nyss födda barnet. Var ståndaktig, lyssna inte till det smicker som förvillar dig, lyssna bara till sanningen! Stanna i solljuset, älskade barn, och låt inte skuggorna bedra dig, ty liv över allt liv väntar dig. Sanningens och kärlekens rena blomma väntar på att bli plockad av dig. Vill du bli ett redskap i händerna på dem som enbart känner själviskhet? Nej, förvärva kunskap och bli stark. Då skall du sprida solljus över världen. Ge mig din hand och res dig förtröstansfullt, ty vattnet skall bära dig. Res dig och knäböj på dess yta och drick av solens ljus. Be till livets ljus att det må upplysa dig."
Jag reste mig med hennes hand i min. Jag böjde knä vid hennes sida - sedan vet jag inget mer.
"Vill du bli ett redskap i händerna på dem som enbart känner själviskhet? Nej, förvärva kunskap och bli stark. Då skall du sprida solljus över världen." Dessa ord tycktes viskas i mitt öra då jag vaknade. Jag upprepade dem åter och åter igen och mindes varje särskilt ord. Men de föreföll mig dunkla och meningslösa. Jag tyckte att jag förstod dem när jag först hörde dem, men nu ljöd de för mig som prästens ord för de dansande på en fest.
* * *
Jag var ett barn när dessa ord viskades i mitt öra - okunnig och oerfaren. Under mina uppväxtår ljöd Lotusdrottningens manande ord beslöjade och meningslösa i min hjärnas dunkla vrår. De var för mig som prästens sång för barnet som bara uppfattar dess ljud. Men jag glömde dem aldrig. Mitt liv var överlåtet åt de män som höll mig i fångenskap till kropp och själ. Fjättrar låg tunga över min slumrande ande. Medan min kropp utan motstånd överlämnade sig åt sina herrars ledning, var jag en slav som ändå visste att frihet fanns under den fria himlen. Men fastän jag blint lydde och offrade all min styrka och kraft i det vanhelgade templets förnedrande tjänst, behöll jag troget minnet av den ljuva drottningen och i min själ var hennes ord inristade med eld som inte skulle dö. När jag växte upp till man blev mitt sinne tungt. Dessa ord, vilka lyste som en stjärna i min själ, kastade ett egendomligt ljus över mitt sorgliga liv. Allteftersom min själ utvecklades såg jag detta, och en djup förtvivlan lade sig tungt över mig och avstängde mig från världens skönhet. Från att ha varit ett glatt barn, en lycklig solskensvarelse, blev jag en allvarlig yngling vars sjuka hjärta inom sig dolde många till hälften förstådda hemligheter av skam och skuld och sorg. Ibland, då jag vandrade genom trädgården, betraktade jag det lugna vattnet i lotusdammen och bad att få se synen än en gång. Men den visade sig aldrig. Jag hade förlorat barndomens oskuld och ännu inte vunnit mannens kraft.