Avsnitt 15
Jag kunde tydligt se den stora människomassan på stränderna. Ett för dem osynligt ljus föll över dem. Det var inte glansen från stjärnorna, utan ett ljus som utgick från mina ögon. Jag läste i deras hjärtan. Jag såg vilka som var mina tjänare, och min själ vidgades av stolthet över att nästan alla i denna hop var redo att tjäna mig. Det var en skara värdig mig. De skulle lyda, inte av plikt, men för att tillfredsställa sina lustar.
I varje hjärta läste jag dess begär och visste att jag kunde tillfredsställa det. En stund förblev jag synlig, sedan lämnade jag dessa mina tjänare och befallde dem att närma sig stranden. Ty när jag nu inte längre höll mig synlig för alla dessa människors slöa blickar, kunde jag tala till dem som jag särskilt utvalt.
Jag steg i land och gick omkring bland folket, och viskade i vars och ens öra hans hjärtas hemlighet. Jag sade honom hur han skulle kunna få sin tysta önskan uppfylld. Det fanns ingen man eller kvinna som inte inom sig dolde ett begär, vilket han eller hon av blygsel inte ville yppa. Men jag såg allt och avlägsnade känslan av skam. Jag visade vilken ringa viljekraft som fordrades för att ta det första steget till de själviska begärens tillfredsställande. Jag gick runt i mängden, och där jag gick fram lämnade jag en lidelsefull hop bakom mig. Slutligen kunde det uppror som min närvaro förorsakade inte längre styras. Folket bröt ut i en vild sång som kom mitt blod att ömsevis stelna och brinna. Har jag inte hört denna sång under andra himmelsstreck - hört den sjungas på alla språk, av alla folk? Har jag inte hört den av människor som för länge sedan är döda och glömda, och skall jag inte få höra den av människor vilkas boningsplatser ännu inte finns till? Det är min sång - den är mitt liv! Sakta viskad i hjärtat är sången den outtalade passionens, den dolda själviskhetens, språk. När den sjungs av hopen är blygseln borta, och man bryr sig inte om att dölja sina begär. Den är en yttring av vanvettiga orgier, ropen från lustans dyrkare.
Mitt verk var fullbordat. Jag hade tänt en eld som rasade likt en skogsbrand, och återvände nu till den plats där den heliga båten inväntade mig. Där stod, orörligt avvaktande min återkomst, templets präster. Låg den unge prästen fortfarande där, liknande en död? Ja, han låg blek och orörlig i den krets som prästerna bildade. Han låg vid Agmadhs fötter, där denne stod ensam i kretsens mitt.
Nu tycktes jag på något hemlighetsfullt sätt dra mig tillbaka från den brottsjö av passioner, av vilka jag varit genomdränkt. Jag visste att jag åter var mig själv - att jag inte längre var gudinnan. Jag hade bara varit absorberad av henne, hade gått upp i hennes personlighet. Nu var jag åter skild från henne. Men jag återvände inte till den bleka skepnad, som utan tecken på liv låg utsträckt på den heliga båtens däck. Jag var i templet och mörker omgav mig. Men jag visste att jag befann mig i det allra heligaste.
Ett klart sken genombröt mörkret. Den inre grottan strålade av ljus och därinne stod Lotusdrottningen.
Jag stod vid dörren till grottan. Jag försökte undkomma. Jag ville vända mig om, men kunde inte. Jag darrade som jag aldrig förr darrat. Hon riktade tigande sina blickar på mig, och jag såg att hennes ögon var fulla av helig vrede.
"Var det därför, Sensa, som du föddes? Var det därför som dina ögon fick gåvan att se och dina sinnen att förnimma? Du vet att det inte var så. Men dessa seende ögon och känsliga sinnen har nu tjänat sin härskarinna och visat dig vem och vad du tjänat. Skall du fortfarande förbli i hennes tjänst? Har du fallit så lågt att du vill förbli en slav för evigt? Gå då! Jag har kommit för att rena min helgedom. Jag vill inte längre tåla detta. Här skall bli tyst och folket skall inte undervisas av falska tungor och frestas av mörkrets makter. Gå! Ingen får hädanefter inträda här. Jag stänger dörren. Helgedomen skall bli stum och ingen röst kommer mer att höras härinne. Jag vill sitta här ensam och tyst. Under tidsåldrar skall jag bo här utan att tala, och folket skall säga att jag är död. En gång i tiden skall mina barn åter resa sig, och mörkret skall skingras. Gå! Du har valt. Du har förslösat dina gåvor. Lämna mig i ro!"
Hon höjde sin hand med en åtbörd som bjöd mig att lämna henne. Jag vände mig om med sänkt huvud och gick med tunga steg mot den yttre dörren till helgedomen. Men jag förmådde inte öppna den, jag förmådde inte gå igenom den, mitt hjärtas ångest höll mig tillbaka. Jag knäföll och ropade förkrossad: "Drottning och moder!"
Ett ögonblick förgick under tystnad. Jag väntade - jag visste inte på vad. Min själ längtade och förtvivlade. Ett fasansfullt minne kom över mig i mörkret och tystnaden. Mitt förflutna liv visade sig för mig, inte endast som nöjen utan också som handlingar. Jag fann att jag utfört dem utan eftertanke, låtit min själ förslöas på samma sätt som man låter sig förslöas av vin. Jag hade fullgjort mitt värv liksom i dvala, tänkande på belöningen, på de njutningar som skulle följa. Jag hade varit tolk åt henne, denna svarta själ som jag sett och som jag nu kände. Det förflutna syntes mig så fasansfullt, så levande, så anklagande, att jag utropade: "Moder, rädda mig!"
Jag kände att någon vidrörde min hand och mitt ansikte. Jag hörde en röst i mitt öra och i mitt hjärta: "Du är räddad! Förbli stark!" Ett ljus syntes för mina ögon, men jag kunde inte se upp ty en flod av tårar renade dem från de förskräckliga syner jag skådat.