Avsnitt 2
"Vad är det frågan om?", frågade mannen knarrigt och såg på oss genom portgallret. "Jag skickade frukt i överflöd till köket i morse, och jag kan inte lämna fler blommor i dag. Alla jag har behövs för processionen i morgon."
"Jag bryr mig inte om din frukt och dina blommor", svarade min ledsagare som tycktes benägen att inta en överlägsen attityd. "Jag har en ny lärjunge åt dig, det är allt."
Mannen öppnade porten och tecknade åt mig att komma in. Han gick sedan utför den långa gången som nu, då jag såg in i den från trädgården, tycktes mig mörk. Jag betraktade den besynnerlige mannen under tystnad.
"Är det hemligheten om plantornas växande du skall lära dig? Eller hemligheten om syndens och bedrägeriets tillväxt? Begrunda mina ord, så skall du så småningom komma att förstå dem. Kom nu med mig och var inte rädd." Han tog min hand och ledde mig till en plats varifrån sorl av vatten hördes.
"Här bor vår drottning, Lotusblomman", sade mannen. "Sitt här och njut av hennes skönhet medan jag arbetar, ty jag har mycket att göra som du inte kan hjälpa mig med."
Jag sjönk ned på den mjuka gräsmattan för att betrakta och beundra. Vattnet - detta ljuvt sorlande vatten - var endast till för att bära blommornas drottning. Och när jag i min ungdomliga hänryckning drömmande betraktade den vita blomman, som med sitt mjuka guldglänsande inre syntes mig utgöra sinnebilden av ren, överjordisk kärlek, tycktes den förändra form, vidgas och höja sig mot mig. Jag såg en kvinna med bländande hy och hår liknande guldstoft böja sig ned för att dricka av det sorlande vattnet. Häpen stirrade jag och sträckte mig mot henne. Men innan jag hann göra någon rörelse för att närma mig henne, förlorade jag medvetandet. Förmodligen måste jag ha svimmat, ty det jag därefter påminner mig är att jag låg på gräset med en känsla av kallt vatten i ansiktet. När jag slog upp ögonen såg jag den svartklädde trädgårdsmästaren med det besynnerliga ansiktet luta sig över mig.
"Kunde du inte uthärda hettan?", frågade han med ett uttryck av oro och förvåning i ansiktet. "Du ser ut att vara en alltför stark pojke för att kunna svimma av hetta, åtminstone på ett så svalt ställe som detta."
"Var är hon?", svarade jag och försökte resa mig för att se mot det ställe där liljan växte.
"Vad!", utropade mannen och hans ansikte förändrades. Det antog ett uttryck av mildhet som jag aldrig skulle trott möjligt i ett, av naturen, så fult ansikte. "Har du sett henne? Det är inte möjligt! Tala om allting för mig."
Det milda uttrycket och den vänliga rösten hjälpte mig att samla mina förvirrade sinnen. Jag berättade vad jag sett, och medan jag talade blickade jag mot liljans vattenbädd i förhoppningen att den sköna kvinnan åter skulle böja sig ned för att dricka av det klara vattnet.
Min besynnerlige lärares sätt förändrades medan jag talade. När jag slutat beskriva den sköna kvinnan föll han på knä bredvid mig. "Du har sett henne", utropade han i en ton som förrådde djup rörelse. "Du är bestämd att bli en lärare bland oss - en hjälp åt folket - du är en siare!"
"Kom med mig", sade han, och jag steg upp och följde honom. Vi gick mot en port i templet och då vi närmade oss den kom två präster ut genom densamma, klädda i likadana vita kläder som dem jag sett den guldskäggige prästen Agmadh bära. Dessa män var mörkhyade, och även om de rörde sig med lika stor värdighet, tycke jag dock att det fattades dem något som prästen Agmadh ägde - ett fullkomligt lugn och en orubblig säkerhet. De var yngre än han. Min mörkhyade lärare förde dem avsides och lämnade mig kvar i skuggan av portalen. Han talade ivrigt men synbarligen vördnadsfullt till dem, och de tycktes höra på med livligt intresse.
Så kom de fram till mig och den svartklädde mannen vände om och gick bort över gräset, liksom för att återvända samma väg som vi kommit tillsammans. De vitklädda prästerna gav tecken åt mig att följa med dem, och jag gjorde så. Vi vandrade genom svala högvälvda gångar, och jag betraktade nyfiket allting i min väg.
Vi inträdde i ett stort rum, likt det där den gamle prästen satt med sina skrivare. Det var avdelat genom ett broderat förhänge som föll i tunga veck från det höga taket ned mot golvet. Den ene av prästerna gick fram, drog undan den ena kanten av förhänget och sade: "Får jag inträda?"
Jag började nu åter darra. Vilket öde väntade mig? Jag såg med bävan mot det vackra förhänget och undrade vem som satt där bakom.
Jag behövde inte sväva i ovisshet så länge. Prästen kom tillbaka och med honom följde den guldskäggige Agmadh. Han tilltalade mig dock inte, utan sade till de andra: "Vänta här medan jag går till Kamen Baka." Min fruktan ökades och jag överfölls av en obestämd fasa för vad som nu skulle hända mig.
Så kom prästen Agmadh tillbaka, följd av en annan präst med ståtligt utseende. Hans hy och hår var ljusa och han hade den lugna värdighet som gjorde Agmadh till föremål för min vördnad. I hans mörka ögon lyste en välvilja som jag ännu inte sett hos någon av de andra prästerna. Jag kände mig mindre rädd då jag såg på honom.
"Denne är det", sade Agmadh med sin melodiska men kalla röst. Varför talade man om mig på detta sätt? Jag var ju endast en ny novis och hade redan överlämnats åt min lärare.
"Bröder", sade Kamen Baka, "för honom till badrummet och låt honom bada. Sedan skall jag och broder Agmadh sätta på honom den vita klädnaden. Därefter bör han få vila medan vi informerar prästernas församling. För honom tillbaka hit när han badat."
De två yngre prästerna ledde mig ut ur rummet. Jag förstod att de tillhörde en lägre grad inom prästernas klass, och då jag nu betraktade dem såg jag att deras vita dräkter saknade det vackra guldbroderiet och i stället var kantade med svarta ränder. Hur skönt var inte det doftande badet! Det lugnade och stärkte mig ända in i själen. Då jag badat gneds jag in med mild olja och insveptes i ett linnelakan. Därefter bjöd de mig förfriskningar - frukter, kakor och en doftande dryck som både styrkte och livade mig. Sedan leddes jag åter till det rum där de båda prästerna inväntade mig tillsammans med en annan präst av lägre grad, som på armen bar en fin linnedräkt av renaste vita färg. De två prästerna tog den och satte den på mig. Och när de gjort det, lade båda sina händer på mitt huvud medan de andra prästerna böjde knä.
Jag förstod inte vad allt detta betydde och började åter bli orolig. Men när de utan vidare ceremonier åter sände bort mig med de två lägre prästerna steg mitt mod och mitt hjärta blev lättare.
Jag fördes till ett litet rum där det stod en soffa, täckt med ett linnelakan. Rummet var i övrigt tomt. "Sov nu lugnt", sade den ene av prästerna. "Vila ut riktigt, ty du kommer att väckas i nattens första svala timme." Så lämnade de mig.