Avsnitt 20
Jag fördes tillbaka till mitt rum och lämnades ensam. Jag lade mig på soffan och föll snart i sömn. Jag tyckte att jag kände Lotusdrottningens arm under mitt huvud, och känslan av hennes närvaro ingav mig mod.
Men min sömn räckte inte länge. Jag väcktes plötsligt av en sällsam känsla. Jag vaknade till mörker och tystnad, men med en tydlig förnimmelse av att vara omgiven av en mängd människor. Jag låg orörlig och väntade på ljus, undrande vad det skulle komma att uppenbara för mig.
Jag erfor nu något som jag aldrig förut känt. Jag var vid fullt medvetande men helt maktlös, liksom berövad både förnimmelseförmåga och kunskap. Min orörlighet berodde varken på likgiltighet eller en känsla av frid. Jag ville resa mig upp och begära in ljus, men kunde varken röra mig eller yttra ett ord. Jag kände en oerhörd viljekraft brottas med min, en viljekraft som nästan tillintetgjort mig. Likväl kämpade jag och ville inte ge vika. Jag ville inte låta fjättra mig, besegrad i mörkret av en osynlig motståndare.
Striden om övermakten blev ohygglig. Den blev slutligen så våldsam att jag förstod att den var en kamp om livet. Den makt som trängde sig på mig hade för avsikt att döda. Vad var det, vem var det, som på detta sätt försökte ta mitt liv? Slutligen - jag kan inte säga hur länge den tysta striden pågick - trängde ljusglimtar genom mörkret omkring mig i det att fackla tändes vid fackla. Jag såg otydligt, ty min syn var omtöcknad. Jag befann mig i den stora gången, framför dörren till helgedomen, liggande på den soffa, på vilken jag hade lekt med den sällsamma skenbilden av ett barn som lärde mig känna njutning. Liksom förra gången, vid ceremonien, var den betäckt med rosor. Tusentals sådana låg på och omkring soffan. Deras starka doft överväldigade mina försvagade sinnen. Jag var sällsamt klädd i en vit linnedräkt med broderier som jag aldrig förut sett - hieroglyfer i mörkrött silke. Vid min sida flöt en ström av blod ned i en vas som stod på marken. Jag betraktade allt detta med sorglös nyfikenhet, tills jag hastigt kom till medvetande om att det var mitt hjärtblod som flöt bort.
Jag såg mig omkring och fann mig omgiven av de tio. De betraktade mig alla med obevekliga ansikten. Jag förstod nu varifrån denna förfärliga viljekraft kom, mot vilken jag kämpat. Det var deras gemensamma vilja. Var det möjligt att jag ensam skulle kunna strida mot så många? Jag trodde det inte, men förlorade ändå inte modet. Fastän jag var svag av blodförlusten kunde de inte hålla mig stilla. Med stor ansträngning reste jag mig upp och såg över deras huvuden den mängd av präster som stod närmast. Jag såg också folkhopen som tätt sammanpackad stod vid andra änden av den stora gången, väntande på att få se det utlovade undret.
Jag höll mig uppe ett ögonblick och trodde att jag skulle ha styrka att tala, men föll maktlös tillbaka. Men en djup känsla av sällhet fyllde min själ och jag hörde ett sorl som blev allt starkare.
"Det är den unge prästen som talade vid porten. Han är god, han skall inte dö. Låt oss rädda honom!" Folket hade sett mitt ansikte och känt igen mig. I plötslig hänförelse rusade de fram och trängde hopen av präster in mot mitt läger så att de tio inte kunde hålla sig kvar omkring det. Då tumultet närmade sig det allra heligaste, störtade många av prästerna fram till den tomma platsen mellan soffan och dörren. Och då de i brådskan och förvirringen rusade förbi, stötte de omkull det kärl som innehöll mitt blod, vilket nu flöt ut vid dörren till helgedomen. Denna öppnades. Agmadh stod innanför den. Han såg majestätisk ut i sitt orubbliga lugn. Han betraktade den böljande hopen framför sig. Vid hans kalla blick blev prästerna lugnare och fick kraft att motstå hopens påtryckning. De tio samlade sig åter och nådde med svårighet min bädd, där de åter bildade ett stängsel omkring den.
Men de kom för sent. Flera ur folkmassan hade redan hunnit fram till mig. Jag smålog svagt mot deras vänliga ansikten. Någon fattade häftigt min hand och tryckte den. Denna beröring kom mitt hjärta att klappa fortare och jag hörde en röst utropa: "Det är min son som de har dödat! Vem ger mig min.son tillbaka?"
Det var min moder som knäföll vid min sida. Jag ansträngde mina matta ögon för att kunna se henne. Hon såg tärd och trött ut, men hade ett gott uttryck i sitt ansikte. Och som jag betraktade henne såg jag bakom henne, överskuggande henne, Lotusdrottningen stående där mitt ibland folket! Och ett småleende låg på hennes läppar.
Min moder reste sig upp med en ovanlig värdighet i sin hållning.
"De har dödat hans kropp", sade hon, "men de har inte kunnat döda hans själ. Den är stark, det såg jag i hans ögon när de nyss slöts i döden."