Avsnitt 5
Jag fördes in i den sal där prästerna nyss hade intagit sin måltid. Nästan alla hade redan lämnat den. Vid ett av fönstren stannade Agmadh och Kamen, lågmält talande med varandra, under det att två noviser anvisade mig plats vid bordet och bjöd mig kakor, frukt och mjölk. Det föreföll mig besynnerligt att betjänas av dessa pojkar som inte talade med mig, och vilka jag betraktade med vördnad såsom mer erfarna än jag själv i de hemska tempelmysterierna.
Medan jag åt undrade jag varför ingen av noviserna talade till mig, men då jag såg tillbaka på den korta tid jag hade tillbringat i templet, erinrade jag mig att jag aldrig varit ensam med någon av dem. Också nu stannade Agmadh och Kamen kvar i rummet, och jag såg en stum rädsla i pojkarnas ansikten. Det tycktes mig inte vara den rädsla man känner för en skolmästare som brukar sina ögon som vanliga dödliga, utan den man känner inför en allseende och allvetande varelse som inte kan bedragas. Jag såg inget annat uttryck i deras ansikten - de rörde sig som automater.
När jag ätit reste jag mig för att från fönstret se om Seboua var i trädgården. Men Agmadh ställde sig mellan mig och fönstret och såg på mig med den förstenande blick, inför vilken jag bävade.
"Kom", sade han, och vände sig om och gick. Med nedböjt huvud följde jag honom och mitt mod och hopp försvann - varför visste jag inte.
Vi gick tills vi kom till den breda gång som ledde från tempelporten till det allra heligaste. Jag greps av fasa till och med nu när solskenet föll in genom dörröppningen och drev gäck med dess fantastiska skuggor. Med varje steg kom jag närmare denna förskräckliga dörr, från vilken jag i nattens mörker sett den hemska gestalten dyka upp. När vi kom längre fram i gången varseblev jag en liten dörr i rät vinkel med dörren till helgedomen.
Vi nalkades den lilla dörren, mot vilken jag drogs framåt av en makt - en annan än min egen vilja. Viljan skulle ha fört mig tillbaka till solskenet som förskönade världen därute med blommor och kom livet att synas som en härlig verklighet - inte som en hemsk dröm. Men där var den - dörren - och Agmadh lade handen på låset. Han vände sig om och såg på mig.
"Var inte rädd", sade han med sin lugna jämna röst. "Helgedomen är vår medelpunkt och redan att vara i dess närhet ger oss styrka."
Hans ord gjorde samma intryck på mig som då han första gången uppmuntrade mig med sin röst i trädgården. Jag höjde ögonen mot hans för att se om samma uppmuntran åter lyste upp hans vackra ansikte. Men utöver lugnet i de obevekliga blå ögonen såg min skrämda själ nu tydligt rovdjurets grymhet. Han öppnade dörren och gick in, och höll den sedan öppen för att jag skulle följa honom. Jag gjorde det, fast mina steg tycktes föra mig mot avgrunden.
Vi kom in i ett lågt rum, upplyst av ett enda stort fönster högt uppe i muren. Rummet var försett med draperier av dyrbart tyg, och i ett av hörnen stod en låg soffa. Då min blick föll på soffan ryckte jag till - varför vet jag inte - men jag tyckte mig känna igen den soffa på vilken jag sovit föregående natt. Jag kunde inte ta mina ögon från den trots att det fanns många vackra saker att se på, ty rummet var rikt utsmyckat. Jag undrade varför soffan blivit flyttad hit. Medan jag försjunken i gissningar betraktade den märkte jag att det var tyst omkring mig - alldeles tyst - och att jag var ensam. Jag vände mig förfärad om.
Ja, jag var ensam. Agmadh hade gått utan ett ord och lämnat mig ensam. Vad skulle detta betyda? Jag gick till dörren och försökte öppna den, men den var fast tillbommad! Jag var fången. Vad innebar detta? Solen stod högt och strålade in genom fönstret. Jag klängde upp på fönsterbrädet och såg ut. Trädgården syntes inte. Fönstret vette mot en liten fyrkantig gård som omgavs av höga hala murar. Dessa hörde uppenbarligen till själva templet - de var inte några yttermurar. Gården låg mitt i den stora byggnaden, ty jag kunde se dess pelare och tak höja sig på alla sidor, och murarna var utan fönster.
Då hördes ett lätt buller i rummet. Jag hoppade ned och såg mig omkring. Ljudet tycktes komma från ett tjockt förhänge som till hälften täckte ena väggen. Jag kunde knappt andas och till och med nu, i det fulla dagsljuset och klara solskenet, darrade jag inför vad jag kunde komma att få se.
Förskräckelsen gav vika då förhänget drogs åt sidan och en svartklädd novis, som jag inte sett förut, smög sig fram. I handen höll han en lotusblomma.
"Denna blomma är från Seboua", sade han. "Vårda den, men låt ingen av prästerna se den. Vårda den och den skall hjälpa dig i nödens stund. Seboua vill att du skall komma ihåg allt han sagt dig, och att du framför allt förtröstar på din kärlek till det sant sköna och på din naturliga känsla för rätt och orätt. Akta dig för att någonsin komma nära denna dörr eller visa att du vet att den finns. Den leder till Agmadhs enskilda rum, i vilket ingen inträder utan att utsätta sig för faran av ett förskräckligt straff."
"Och hur har du kunnat gå igenom det?", frågade jag nyfiket.
"Alla prästerna håller på med morgonceremonin och jag lyckades osedd slippa undan för att gå hit."
"Varför kom inte Seboua själv?"
"Han kunde inte. Han bevakas noga så att han inte skall kunna göra något försök att komma till dig."
"Men varför det?", frågade jag förskräckt och undrande.
"Det kan jag inte säga", svarade novisen. Han gick hastigt ut genom dörren och stängde den efter sig, och jag gick tillbaka in i rummet med liljan i handen.
Min första tanke, till och med innan jag begrundade de ord som jag blivit ålagd att minnas, var att gömma min dyrbara blomma på något säkert ställe.
Efter en hastig granskning fann jag bakom min huvudgärd ett hörn där jag kunde lägga den. Där gömde jag den och såg mig sedan om efter ett kärl med vatten att sätta den i, ty jag förstod att den inte kunde leva länge och skydda mig om jag inte skaffade den något av det element som den älskade. Jag fann en liten lerkruka med vatten och satte blomman i denna.
Dagen förflöt utan att någon kom in till mig. Jag såg solen dra sig bort från fönstret och nattens skuggor utbreda sig över det. Mitt sinne var lugnt, antingen till följd av de långa ostörda timmarna under dagens lopp eller till följd av den sköna fast osynliga blommans närhet, ty den stod alltjämt för min inre blick i all sin strålande och ljuva fägring. Jag hade inga av de hemska syner som jag hade den föregående natten.
Det var alldeles mörkt när dörren som ledde till gången öppnades och Agmadh inträdde, åtföljd av en ung präst som medförde mat och en bägare med en sötaktig dryck. Agmadh betraktade mig medan jag drack. Då jag tömt bägaren, lyfte jag mina ögon mot hans med ett hastigt påkommet trots.
"Jag blir vansinnig", sade jag dristigt, "om ni lämnar mig ensam i detta rum. I hela mitt liv har jag aldrig lämnats ensam så länge".
Agmadh sade till den unge prästen: "Hämta den bok som ligger på soffan i mitt yttre rum."
Prästen gick för att uträtta ärendet. Agmadh var tyst och jag fortsatte min måltid.
Fem år senare skulle jag inte ha vågat tala till Agmadh på detta sätt. Jag skulle inte heller kunnat äta i lugn och ro efter att nyss ha trotsat honom. Men nu gjorde mig ungdomens oerfarenhet och sorglöshet övermodig. Jag kunde inte mäta djupet av prästens tankar och inte heller hur långt hans hårda grymhet sträckte sig. Men jag förstod att mitt liv i templet inte skulle bli vad jag föreställt mig, och jag gjorde redan i mitt barnsliga sinne upp planer på att fly. Jag förstod inte hur väl bevakad jag var.
Den unge prästen kom tillbaka med en stor svart bok. Han lade den på ett bord som Agmadh befallde honom att flytta fram till min soffa. Från ett hörn av rummet tog han en lampa och ställde på bordet. Han tände den, och när detta var gjort sade Agmadh till mig: "Du behöver inte känna dig ensam om du läser i denna bok." Så lämnade han rummet, åtföljd av den unge prästen.
Jag öppnade boken och betraktade dess första sida. Den var vackert färglagd och jag såg med intresse på den en stund, varefter jag började stava ihop bokstäverna. Dessa var tecknade i lysande skrift på en grå bakgrund. Bokens titel var Magins konst och dess krafter.
Titeln sade mig ingenting. Jag undrade vad Agmadh menade med att en sådan bok skulle vara ett sällskap för mig. Jag bläddrade tanklöst genom dess sidor. De var alla obegripliga för mig, inte bara vad ämnet beträffar, utan också själva orden. Jag gäspade, slog igen boken och skulle just lägga mig på soffan då jag märkte att jag inte var ensam. På andra sidan om det lilla bordet med boken och lampan stod en svartklädd man. Han betraktade mig allvarligt, men då jag återgäldade hans blick tycktes han avlägsna sig något från mig. Jag undrade hur han kunnat komma in och närma sig, utan att jag hört ett ljud.