1. Ett livsviktigt problem
Konflikt mellan fakta och idéer
Våra iakttagelser i vardagslivet visar att det finns mycken orättvisa och mycken slump i världen. Vi ser många fall där den oskyldige får lida medan den skyldige går fri, där den hederlige misslyckas medan den ohederlige har framgång. Vi ser hur vårdslöshet orsakar olycksfall som medför lidande och död för oskyldiga offer. Vi ser mycken orättvisa i den ojämna fördelningen av rikedomar och möjligheter i livet. Vi ser att en del barn föds friska medan andra föds handikappade, somliga föds till gynnsamma förhållanden medan andra föds till en eländig tillvaro. Är det då förvånansvärt att vi ställer oss frågan "styrs vårt liv av slump eller rättvisa?"
Om vi går till bibeln för att få svar på frågan, finner vi uttalanden som "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er" (Matt 7:1-2) och "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd". (Matt 26:52) I Galaterbrevet 6:7 står det "Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda". Liknande uttalanden finner man i andra stora religionsurkunder, och de meddelar oss uppfattningen att människans liv styrs av rättvisa. Människans intuition och hennes känsla för moraliska värden säger henne också att rättvisa måste råda, men våra iakttagelser i livet bekräftar inte detta. Tvärtom ser vi en motsägelse, en konflikt, ett oöverstigligt hinder mellan å ena sidan den lagbundenhet och rättvisa som borde råda, och å andra sidan våra erfarenheter i vardagslivet. Denna skarpa motsats mellan det som är och det som borde vara erbjuder ett problem som har förbryllat tänkande människor i alla tider, och många har skjutit det åt sidan då de misströstat om att finna en lösning.
Misslyckandet med att bevisa att rättvisa råder i vårt liv har fått mycket allvarliga konsekvenser. Det har undergrävt vår tro på religion och tagit bort en kraftig sporre till rätt handlande, nämligen försäkran om belöning. Att tvivla på rättvisa betyder att tro på slump, och detta uppmuntrar själviskhet och alla slags orättfärdiga handlingar genom att väcka förhoppningen att missdådaren kan undgå följderna av sina onda handlingar.
Individens själviskhet, styrkt av hans tro att han kan undgå följderna av sina onda handlingar, är huvudorsaken till den disharmoni och strid som för närvarande råder i världen, ty nationens, partiets eller den lilla gruppens handlande är individernas kollektiva handlande. De idéer som leder individens handlande leder också det nationella handlandet, och nationernas handlande bestämmer civilisationens öde. Vi ser sanningen i Platons påstående att det är idéer som styr världen. Föreställningen att vi kan undgå konsekvenserna av våra handlingar har gett fria tyglar åt själviskhet, brutalitet och internationell laglöshet som hotar att förstöra vår västerländska civilisation. En förklaring till orättvisans problem är av avgörande betydelse för världens välfärd. Eftersom förhållandena i världen kan spåras tillbaka till individens tankar och handlingar, må vi här ägna en viss uppmärksamhet åt den verkan som orättvisans olösta problem har utövat på individen.
Individens syn på livet
Låt oss som exempel ta en ung man som har avslutat sina studier och träder ut i arbetslivet. Vi antar att han har ett gott hem där höga ideal, rätt handlande och karaktärdaning har befordrats. Han har lärt sig att ärlighet varar längst och lönar sig bättre än oärlighet. Han har lärt sig att följa denna gyllene regel i allt sitt handlande.
Nu träder han ut i arbetslivet och försöker omsätta sina ideal i praktiken. Han finner att de flesta människorna i hans omgivning strävar efter att samla pengar för att tillfredsställa sina olika behov och önskningar. Efter att de nödvändigaste behoven har täckts går överskottet till olika nöjen och bekvämligheter, resor, social ställning, makt etc. Ju mer pengar man har desto fler av sina önskningar kan man tillfredsställa, och alla arbetar följaktligen så mycket de förmår med detta mål i sikte. Det är en kapplöpning att bli rik, och ju snabbare man bli det desto bättre.
Det finns vissa etiska principer som anses råda i arbetslivet lika väl som överallt annars, men när han ser sig omkring upptäcker han att mycket få människor följer en strikt moralisk lag. I verkligheten måste han konkurrera med personer som är opålitliga och ohederliga. Han finner också att själviskhet och ohederlighet ofta betalar sig bättre än rätt handlande. Han ser ofta att den skrupelfrie lyckas medan den hederlige misslyckas. Kort sagt, han ser otaliga exempel på att hederlighet inte varar längst.
Det finns lag och ordning i hela naturen. Hans uppfostran har visat honom detta, och hans känsla för tingens inneboende ändamålsenlighet säger honom att samma lag och ordning borde gälla även för allt mänskligt handlande. Men han ser många exempel där detta inte är fallet. Förhållanden och erfarenheter från vardagslivet bekräftar inte alltid religionsundervisningens påståenden. Han förstår den vackra tanken i den gyllene regeln och andra etiska läror, men lär sig också att det inte finns möjlighet att göra dem gällande. Han vet att de av människor stiftade lagarna inte kan hävdas om de inte kan bita ifrån sig, dvs om inte en överträdelse av lagen följs av ett lämpligt straff. Men etiska lagar kan uppenbarligen inte bita ifrån sig. Vi kan välja att efterleva dessa lagar, men det finns ingenting som tvingar oss om vi inte vill. Upptäckten att ärlighet inte alltid betalar sig och ibland t o m är ett hinder för världslig framgång, är ett handikapp i hans bemödanden till ärlighet och kan i sinom tid leda till oärlighet.
Det finns en medfödd rättskänsla hos människan, en moralisk kraft som manar henne att göra sin plikt mot sina medmänniskor, och det är i sanning lyckligt att så många följer denna maning. Under normala förhållanden kan rättskänslan vara tillräcklig för att förmå människor att handla rätt, men ibland uppkommer frestelser som visar sig övermäktiga. Ett gammalt talesätt säger att "varje människa kan köpas", och är budet bara tillräckligt högt så faller många för frestelsen. Det finns människor som inte är hågade att överge sina etiska principer under några som helst omständigheter, men även dessa undrar över varför rättvisan är så ofullkomlig. Är det då konstigt att många sådana goda människor i sinom tid överger sina ideal och blir cyniska och kallsinniga, kanske ohederliga?
Den själviska människan finner man på alla områden: i arbetslivet, i politiken, i finanslivet och bland de kriminella. Metoderna må variera alltefter situationen men målet är alltid detsamma, nämligen att vinna fördelar åt sig själv med liten eller ingen hänsyn till andras rätt. Hur påverkas en människa som inte hålls tillbaka av några moraliska betänkligheter av att slumpen tycks råda i människornas liv? Han ser hur andra blivit rika på ohederligt sätt utan att detta medfört några påtagligt onda följder. Han räknar ut att där andra har lyckats, där kan också han lyckas. För honom är den synbara frånvaron av rättvisa en invit till att pröva sin lycka. Det vanliga målet är att bli rik. Om han kunde bli det på hederligt sätt vore det att föredra, ty det skulle innebära mindre risk. Men hederliga metoder är vanligen långsamma och fordrar hårt arbete. En ohederlig metod kanske erbjuder en genväg till rikedom och kräver mindre arbete. Den enda invändningen mot den senare metoden är att han kan bli ertappad och straffad. Han vet att lagens arm kommer att försöka fånga honom, men han vet också att det är möjligt att undkomma lagen och att detta beror på god planering, tur, skicklighet, djärvhet, maktställning, mutor etc. Om han lyckas undkomma lagen kan han förvärva en stor förmögenhet och han kommer inte att behöva utstå några dåliga efterverkningar. Han väger sina chanser och lyckas, och om det ser gynnsamt ut fortsätter han på den inslagna vägen.
Orättvisans olösta problem har haft ett undergrävande inflytande på individens uppförande, och det har uppmuntrat själviskhet och likgiltighet för andras rättigheter. Helt naturligt blir effekten densamma på samhällskroppen och de olika grupperna inom den. Motiv och idéer hos tusen och åter tusen individer blir faktorer som bestämmer nationernas handlingar. Är det då underligt att själviskheten och stridslystnaden har blivit så mäktiga i världen att de hotar hela vår civilisations tillvaro.
Vädjan till moralen är fåfäng
Situationens allvar inses mycket väl av kyrkans och statens ledare. Vi hör vädjanden från predikostolen, från lärare och officiella tjänstemän. Här följer några:
"Hur skall vi kunna omvända det ekonomiska livet till kristendomen?" "Tillämpningen av den gyllene regeln skulle skänka världen internationell fred och individuellt välstånd. Vilket sorgligt vittnesbörd om vårt förnuft är det inte att vi inte ens lyckats tillämpa denna grundsanning!"
En ledare i Indien säger: "Vetenskapsmän, läkare, ingenjörer, sociala reformatorer, religiösa tänkare, alla försöker skapa något nytt, men själviskhet, rashat, trångsynt nationalism och penningbegär har störtat allt i kaos ... Våra ekonomiska och politiska problem är etiska och andliga problem." En präst säger: "Om de civiliserade nationerna tillämpade Jesu principer skulle de strider som nu pågår i världen få ett snabbt slut."
Det har sagts att längre utbildning skulle lösa problemet. Våra skolor och högre läroanstalter gör stora ansträngningar för att förbereda ungdomen till ett hederligt och bra liv, och om inte dessa insatser gjordes skulle förhållandena i världen otvivelaktigt vara mycket sämre än de är. Men skolbildningen har inte löst våra etiska problem och har inte visat sig vara någon garanti mot brottslighet. Den kunskap som förvärvas genom utbildning kan användas till att främja själviskhet lika väl som mänsklig välfärd. Lagbrytaren är inte alltid dum eller okunnig. Han visar sig ofta besitta en ganska hög intelligens, och i en del fall har han fått en god uppfostran.
Vädjanden att följa religionen, att tillämpa den gyllene regeln i det dagliga livet, har kanske en viss inverkan på den som av naturen är böjd för att handla rätt, men det är tydligt att de har föga eller inget inflytande på den själviske.
Vad är orsaken till att de etiska lärorna fått så litet genomslag i världen? Felet ligger säkerligen inte hos lärorna själva, ty nästan alla måste erkänna att bergspredikan och den gyllene regeln skulle förvandla världen till ett paradis om de tillämpades i det dagliga livet. Även en dålig människa måste erkänna detta. Varför har då, trots de ansträngningar som gjorts under århundraden, människorna inte nått närmare sanningen än för 2000 år sedan. Beror det inte på att orättvisans problem fortfarande är olöst? Är det inte så att människorna, när de märker orättvisorna i det mänskliga livet, känner att de etiska religionslärorna är vackra men inte sanna eftersom de inte fungerar i praktiken? Om en god man har mod att tillämpa dem, drar en självisk man fördel av honom. Då tycks det inte vara sant att man får skörda som man sår. Följaktligen förlorar människorna tron på det rätta och bryr sig inte om att bjuda till.
De etiska lärorna framställs ofta i form av föreskrifter eller bud som uppmuntrar osjälviskhet och rätt handlande. De tycks stämma överens med lagen för orsak och verkan, men de stöds inte av någon filosofisk förklaring av hur skördandet går till. En andlig vädjan kan kanske vara tillräcklig för en andligt sinnad person, men den moderna vetgiriga människan vill veta "varför" och "hur" innan hon är villig acceptera en idé och verka för den.
Om vi kunde erbjuda förklaringar till de etiska lärorna och påvisa skälen för dem, skulle vi tillfredsställa människans vetgirighet och sålunda göra idéerna acceptabla för de skeptiska. Om vi kunde visa att människans handlingar dikteras av lagar som är lika omfattande och lika ofelbara som de lagar vilka råder i den materiella världen, om vi kunde visa att etiken har såväl en filosofisk som en andlig grundval, så skulle vädjan till människans andliga natur inte längre vara förgäves, ty den skulle då även innebära en vädjan till människans förstånd.
När är själviskhet lönsam?
Om rättvisa råder i det mänskliga livet, skall vi skörda vad vi sår. Om vi skall skörda vad vi sår, är det till vår egen fördel att göra en god sådd. Ju mer god sådd vi sår, desto större kommer skörden av det goda att bli. Om våra handlingar är goda och till hjälp för andra, så blir också de verkningar som faller tillbaka på oss goda. Under sådana betingelser är det helt enkelt förnuftigt att utöva altruism. Man kan tycka att detta är att placera etiken på ett mycket lågt plan, men det kan inte hjälpas att det "betalar" sig att handla rätt och att etik och sunt förnuft sammanfaller om rättvisa råder i livet.
Å andra sidan, om rättvisa råder i det mänskliga livet och vi skall skörda vad vi sått, följer därav att själviskhet eller en ond handling aldrig kan bli till vår fördel, ty de onda följderna skall med tiden drabba oss och vi måste själva utstå ett lidande som motsvarar det vi förorsakat andra. Att tillfoga en annan en oförrätt under sådana förhållanden är att tillfoga sig själv en oförrätt. Om vi bedrar andra skall vi själva bli offer för bedrägeri. Om vi brukar våld och tillfogar någon skador och död, så kommer exakt samma sak att hända oss. Vi vill inte skörda ondska. Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk önskar detta. Enda sättet att undvika att skörda ondska är att undvika att så ondska. Här är då en begriplig vädjan till den själviske: "Gör gott. Det för med all säkerhet med sig utdelning. Undvik det onda, och du kommer att undgå framtida bekymmer." Vilken stöt vi än ger pendeln, så vänder pendeln alltid tillbaka till oss.
En inbrottstjuv skulle inte bryta sig in i ett hus om han visste att ett dussin poliser väntade på insidan för att fånga honom. En man skulle inte försöka sin lycka vid spelbordet om han visste att rouletten var så inställd att han inte kunde vinna. Kunskapen om att vi skall skörda vad vi sår skulle ha samma återhållande verkan och hindra oss från missgärningar. Vi skulle inse dårskapen i att dra bekymmer över oss själva.
Själviskhet och andra slag av orätt handlande kan bara löna sig om slumpen råder i vårt liv, om det är möjligt att stiga åt sidan och undvika verkningarna av de onda handlingarna. I det fallet skulle det vara möjligt att dra fördel av andra och skörda fördelar som vi inte har sått, och att göra andra ont utan att behöva ta de onda följderna. Det är inte svårt att se att de som begår ogärningar tror att slumpen råder i deras liv. En politiker som sviker dem som förlitar sig på honom, en affärsman som bedrar andra, en diktator som tillfogar sina medmänniskor lidande, en angriparnation som tillintetgör sina svagare grannar, alla begår sina handlingar i tron att de kan undgå följderna av sina onda handlingar. Om de upptäckte att de skulle bli tvungna att lida i samma grad som de förorsakat andra lidande skulle de handla på annat sätt, eftersom de inte skulle vilja tillfoga sig själva detta. Deras handlingar är bevis på att de tror på slumpen och inte på rättvisan, hur mycket de än må säga emot.
Om människorna var övertygade om att livet styrs av rättvisa och inte av slump, så skulle etiska vädjanden och religiösa maningar om altruistiskt handlande inte klinga ohörda. Människans bättre natur, som manar henne till osjälviskhet, skulle förstärkas av kunskapen om att ett sådant handlande är till hennes egen fördel. Endast en människa som saknar intelligens och sunt förnuft skulle handla själviskt under sådana förhållanden.
Eftersom alla onda handlingar baseras på tvivel på rättvisan, förstår man hur viktig en lösning av orättvisans problem är för människornas välfärd och civilisationens framtid. Tron på rättvisan medför också insikt om osjälviskhetens fördelar och själviskhetens nackdelar, den blir en sporre att handla rätt eftersom den avlägsnar motiven till onda handlingar. Om vi kan visa att rättvisa råder i livet, har vi tagit första steget mot en lösning av själviskhetens och brottets problem.
Låt oss nu återvända till huvudfrågan "styrs vårt liv av slump eller rättvisa " och söka besvara den genom att undersöka naturen och människan och framlägga vissa iakttagelser i ämnet.