5. Kroppen och astralkroppen

 

 

Kroppen som ett aggregat av kött, ben, muskler, nerver, hjärnsubstans, galla, slem, blod och hud är för många människor det främsta föremålet för deras omtanke. De har gjort kroppen till sin gud, ty de identifierar sig med kroppen och menar bara den när de säger "jag". Lämnad åt sig själv förnimmer kroppen dock ingenting och handlar rent reflexbetingat och automatiskt. Detta kan man se på en människa som sover. Då intar kroppen ställningar och gör rörelser som är den vakna människan främmande. Kroppen liknar jorden i det avseendet att den är uppbyggd av ett oräkneligt antal "småliv". Vart och ett av dessa är förnimmande. Där finns bl a mikroorganismer av olika slag, vilka i sin tur är uppbyggda av ännu mindre småliv. Dessa småliv är inte kroppens celler, utan bygger upp cellerna inom dessas manifestationsgränser. Småliven befinner sig ständigt i en virvlande rörelse överallt i kroppen, såväl på skenbart tomma ställen som i partierna av kött, hinnor, ben och blod etc. De återfinns t o m på ett avsevärt avstånd utanför kroppens gränser.

Ett av den fysiska tillvarons mysterier döljer sig i dessa småliv. Deras verksamhet, som betingas av livsenergin (kallad prana och jiva), ger förklaring till såväl den aktiva tillvaron som den fysiska döden. Småliven är av två slag, upprätthållare och nedbrytare, och dessa båda grupper strider med varandra från människans födelse ända tills nedbrytarna avgår med segern. Det är livsenergin själv som avgör striden, ty det är livet som dödar. Detta låter som en irrlära, men i den teosofiska filosofin anses det som ett faktum. Där anses att ett barn lever därför att dess friska organ är i stånd att absorbera den livsenergi som det överallt omges av, och att den överväldigande kraften i livsflödet får barnet att falla i sömn varje dag därför att upprätthållarna i dess unga kropp ännu inte övermannats av nedbrytarna. Man somnar för att under sömnen återställa den jämvikt som störts under vakentillståndet. Under sömnen absorberar vi den inströmmande livsenergin utan motstånd, medan vi däremot bjuder motstånd när vi är vakna. Men eftersom livsenergin omger oss som ett hav i vilket vi simmar, är vår förmåga att motstå den begränsad. Vid uppvaknandet råder jämvikt mellan livsenergin och våra organ, men när vi somnar är vi mer fyllda av liv än på morgonen. Livsenergin har mattat ut oss, och en dag skall den slutligen döda vår kropp. Ty en strid, där hela solsystemets livskraft mäter sig med motståndsförmågan hos en liten människokropp, kan inte fortgå i oändlighet.

Kroppen är enligt teosofin den mest förgängliga, föränderliga och illusoriska av människans principer. Den befinner sig i kontinuerlig förändring. Varje del av den är i rörelse, och den är trots sin påtaglighet aldrig något färdigt och avslutat. I forna tider visste man detta och utarbetade en lära kallad nitya pralaya, läran om de materiella tingens kontinuerliga förändring, läran om den kontinuerliga nedbrytningen. Även vetenskapen är inne på samma linje och säger att kroppen vart sjunde år har genomgått en fullständig förändring och förnyelse. Vid slutet av sin första sjuårsperiod är den inte samma kropp som vid födelsen, och innan den dör kan den ha förnyats sju gånger eller mer. Ändå behåller den livet igenom sin mänskliga form, och från mogen ålder till sin död företer den samma individuella utseende. Detta är ett mysterium som vetenskapen inte förklarar. Det har att göra med cellerna och med det sätt på vilket den mänskliga formen bibehålls.

Vad är då en cell? Det är den gestalt inom vilken de fysiska atomerna - bildade av "småliv" - ordnar sig. Eftersom vi vet att fysiska molekyler hela tiden lämnar kroppen, måste sådana varje ögonblick lämna cellerna. Därför finns det ingen fysisk cell utan bara dess ideella gränser och allmänna form. Molekylerna inordnar sig i cellen i enlighet med naturlagarna, för att nästan omedelbart lämna den igen och ge plats åt andra atomer. Och på samma sätt förhåller det sig med jorden och hela solsystemet, ja med alla materiella ting, även om förloppet där är långsammare. De befinner sig alla i ständig rörelse och förändring. Detta vet vi nu, liksom man redan visste det i gamla tider, och denna kunskap ger oss förklaringen till klärvoajans, kläraudians, telepati och tankeläsning. Den hjälper oss också att se hur illusorisk och ofullkomlig vår kropp är.

I stället för att så övergå till att tala om astralkroppen (lingasharira), som strängt taget är människans andra princip i ordningen, skall vi behandla livsenergin (prana och jiva), eftersom uttrycken för liv lättare kan iakttagas i den fysiska kroppen.

Livet är inte resultatet av organens verksamhet, och inte heller upphör det när kroppen upplöses. Livet är en allting genomträngande princip. Det är en atmosfär i vilken jorden svävar. Det genomtränger jordklotet och alla dess varelser och ting. Det verkar oavbrutet inom och omkring oss, det pulserar ständigt mot och genom oss. När vi befinner oss i en kropp, använder vi oss av ett redskap som är mer specialiserat än något annat att handskas med prana och jiva. Som ord betraktat betyder prana "andning", och eftersom andningen är nödvändig för livets upprätthållande i det mänskliga maskineriet, är prana ett bra ord. Jiva betyder "liv" och används också som beteckning för den levande själen, ty allt liv härleder sig från det högsta livet självt. Jiva har därför en allmän betydelse, medan prana har en mer speciell. Man kan inte säga att en människa är försedd med ett visst mått av denna livsenergi som återvänder till sin källa när kroppen förbränns, utan snarare att livsenergin påverkar all materia som finns inom dess verkningsfält. Vi tillgodogör oss den när vi lever, och vare sig vi lever eller inte så äger den bestånd. Under vårt liv finns den i våra organ och upprätthåller dem, och efter vår död finns den i de otaliga varelser som uppkommer ur vår förgängelse. Vi kan lika lite tillintetgöra denna livsenergi som vi kan förinta luften där fåglarna svävar, och liksom luften fyller den allt rum på vår planet. Ingenstans kan vi därför gå miste om dess välsignelse, och inte heller undgå att slutligen duka under för dess förgörande styrka. Men för att kunna inverka på vår fysiska kropp behöver prana ett vehikel eller redskap, och detta vehikel är astralkroppen.

Astralkroppen är känd under många benämningar. Den bästa är linga-sharira, som betyder modellkropp. Andra benämningar är eterisk dubblett, vålnad, spöke, gengångare, förnuftslös själ, animal själ, bhuta (ett sanskritord), elementar, djävul och demon. Några av dem betecknar en astralkropp som genom döden blivit skild från den fysiska kroppen. Bhuta, elementar och djävul är nästan synonyma. Med bhuta menar indierna astralkroppen när den genom döden blivit skild från kroppen och medvetandet. Den har då inte längre något samvete, och anses därför vara en djävul. Om vi gör oss av med den gamla föreställningen att en djävul är en från himlen fallen ängel kommer indierna här sanningen nära, ty deras kroppsliga djävul är en jordisk produkt.

Man kan tycka att termen astralkropp är olämplig i det här sammanhanget, och detta är i viss mån sant, men måste ses mot bakgrunden av de västerländska språkens natur och uppkomst. De krigande och handelsidkande västerlänningarna har inte brytt sig om att bilda ord för den osynliga människans många förmögenheter och organ. Och eftersom deras filosofer inte erkänt förekomsten av dessa inre organ, så finns det heller inte några lämpliga termer för dem. Ordet astralkropp som benämning för den inre kroppen är därför det enda användbara. Ordet kommer sanningen ganska nära, ty approximativt kan man säga att astralkroppens materia utgörs av kosmisk materia eller stjärnmateria. Det gamla sanskritordet linga-sharira, modellkropp, är dock en perfekt term, ty astralkroppen är förebilden eller modellen för den fysiska kroppen. Benämningen eterisk kropp är inte så lämplig, eftersom eterisk kan ge intryck av att denna kropp bildas senare än den fysiska, fastän det i verkligheten är tvärtom.

Astralkroppen är i jämförelse med den fysiska kroppen uppbyggd av mycket subtil materia, och är mycket motståndskraftig mot förändringar. Den förändras därför obetydligt under ett jordeliv, medan den fysiska kroppen förändras varje ögonblick. Den är dessutom elastisk och kan sträckas ut till betydande avstånd. Den är flexibel, plastisk, stark, och kan sträckas ut. Dess materia är väsentligen elektrisk och magnetisk, och är av samma slag som den materia hela världen bestod av i det avlägsna förflutna när utvecklingsförloppet ännu inte hade nått det stadium då människan fick en fysisk kropp. Men den är inte rå och obearbetad. Den har genomgått en lång serie förädlingsprocesser, och har nått en mycket högre grad av förfining än den grova fysiska materia som vi kan se och ta på.

Astralkroppen är modell för den fysiska kroppen, och alla naturriken har sådana modeller. Liksom människan har mineralet, växten och djuret sin astrala modellkropp, och här har vi förklaringen till att varje slags frö bara frambringar ett visst slags växt och att alla varelsers avkomma liknar sitt upphov. Biologerna vet att allt i naturen reproducerar sig på det artbundna sättet, men kan inte förklara varför det är så. De kan inte säga varför ekollonet alltid frambringar en ek, bara att ingen någonsin sett något annat. I forntidens skolor var den sanna läran dock känd, och har nu ännu en gång förkunnats för Västerlandet genom H P Blavatskys ansträngningar och av dem som inspirerats av hennes verk.

Denna lära säger att naturrikena under jordens tidiga utvecklingsskede först existerade i former som kan kallas skissartade eller idémässiga utkast. Därefter började den astrala materian att med hjälp av livsprincipen anrika dessa utkast, tills människans astrala gestalt efter tidsåldrars utvecklingsarbete var färdig. Denna gestalt var den första som människan hade, och till den gestalten kan man knyta allegorin om hennes tillstånd i Edens lustgård. Efter ytterligare en lång utvecklingsperiod, under vilken människan steg ännu längre ned i materian, iklädde sig den astrala gestalten slutligen en "klädnad av skinn", och vår nuvarande fysiska kropp var ett faktum. Här har vi förklaringen till den vers i Första Moseboken som säger att Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och Eva. Detta var det sista skedet av andens nedstigande i materian. Sedan dess strävar den inre människan att höja hela massan av fysisk substans till en högre livsnivå, och att förandliga den så att den blir i stånd att göra ytterligare framsteg under de utvecklingsperioder som kommer.

Därför är astralkroppen - den modell efter vilken barnet tar gestalt och växer i moderslivet - nu fulländad till formen redan innan barnet föds. Det är efter astralkroppen som molekylerna ordnar sig tills barnet är fullgånget. Det är närvaron av denna modell som ger förklaringen till att fostret får sin mänskliga form och till att dess ögon tillväxer inifrån ut, liksom till många andra av de embryologiska mysterier som läkarvetenskapen kan beskriva men inte förklara. Den ger också förklaringen till att barnets utveckling i moderslivet påverkas av moderns psyke, något som ibland förnekas av läkarna, men som är välbekant för dem som brytt sig om att undersöka saken. Ty den framväxande fysiska kroppen lyder sin astrala modell, och denna är psykiskt och fysiskt förbunden med moderns föreställningsförmåga. Om modern på grund av rädsla eller något annat skapar sig en stark föreställningsbild, tar astralmodellen därför intryck av denna. När ett barn föds utan det ena benet, kan detta alltså bero på att fantasi och stark sinnesrörelse hos modern fått det astrala benet att snöras av eller förtvina, så att den fysiska materian inte haft någon modell att bilda benet efter. Vi har också de fall då personer som fått ett ben eller ett finger amputerat känner sig ha detta kvar, beroende på att den astrala kroppsdelen inte tagit skada av operationen. Ty varken kniv eller syra skadar den astrala modellen. Däremot kan fantasi och sinnesrörelse under de första stadierna av dess tillväxt påverka den lika kraftfullt som syra och skarpslipat stål påverkar den fysiska kroppen.

Hos vanliga människor, som inte fötts med eller tränat upp förmågan, kan astralkroppen inte avlägsna sig mer än några decimeter från den fysiska. Astralkroppen utgör en del av den fysiska kroppen, upprätthåller den och är inmängd i den. Men det finns alltså personer som på grund av träning i tidigare jordeliv föds med förmågan att omedvetet sända ut sin astralkropp. Denna kategori omfattar medier, vissa visionärer, hysteriker och kataleptiker. Därtill har vi de personer som genom långvarig och starkt disciplinerad träning - en träning som även omfattar de etiska och mentala sidorna av människonaturen och vida överstiger vanliga människors förmåga - har lärt sig bruka astralkroppen efter behag. Dessa har frigjort sig från föreställningen att den fysiska kroppen är en stabil del av deras varelse, och har dessutom förvärvat kunskap om de kemiska och elektriska lagar som verkar i astralmaterian. I deras fall är utsändandet av astralkroppen en medveten och på kunskap grundad viljeakt. Vid omedvetet utsändande däremot, kan aktören viljemässigt varken åstadkomma eller förhindra detsamma, och inte heller undvika de faror som är förbundna med bruket av kvalificerade förmögenheter.

I astralkroppen finns de verkliga organen för de yttre sinnena. Den är sätet för synen, hörseln, lukten och känseln. Den har sitt eget fullständiga nervsystem och sitt eget ådernät för transporten av det astrala fluidum, som för astralkroppen är vad blodet är för den fysiska. Den är den verkliga personliga människan. I astralkroppen befinner sig den undermedvetna varseblivningsförmågan och det latenta minne som hypnotisörerna sysslar med och förbryllas av. När kroppen dör frigörs den astrala människan, och eftersom den odödliga människan (treenigheten) då övergår till ett annat tillstånd, blir den astrala ett kvarvarande skal som behöver tid för att upplösas. Skalet bevarar minnena från det liv människan genomlevt, och kan därför automatiskt återge vad hon visste, sade, tänkte och såg. Skalet stannar i närheten av den övergivna fysiska kroppen nästan ända tills denna är fullständigt upplöst, ty skalet har sin egen dödsprocess att genomgå. Det kan under vissa betingelser bli synligt. Skalet är de spiritualistiska seansernas spöke, och utges där för att vara den avlidnes verkliga ande. Attraherad av mediets och seansdeltagarnas tankar fladdrar det omkring i seansrummet, för att slutligen väckas till skenbart liv av en samling elementala krafter och av mediets eller någon annan närvarande medial persons aktiva astralkropp. Som från ett fotografi reflekteras nu från det astrala skalet till mediets hjärna alla de vittnesbörd, som spiritualisterna menar vara bekräftelser på den avlidne vännens eller släktingens identitet. Dessa vittnesbörd betraktas som bevis på att den avlidnes ande är närvarande, eftersom varken mediet eller seansdeltagarna har kunskap om de lagar som styr deras egen natur, och inte heller vet någonting om den astrala materians och den astrala människans konstitution, förmögenheter och verksamhetssätt.

Teosofin förnekar inte de fenomen som förekommer under spiritualistiska seanser, men ger dem en förklaring som helt avviker från spiritualisternas egen. Att "andarna" själva inte kommit med någon logisk vetenskaplig förklaring till de fenomen man tillskriver dem, stöder uppfattningen att de inte har någon kunskap att meddela. De kan bara framkalla en del fenomen, inte analysera dem och dra slutsatser om dem. Ty detta kräver en tränad hjärna, styrd av den levande trefalden ande-själ-sinne.

En spiritualistisk företeelse av speciellt slag är framträdandet av vad som kallas en "materialiserad ande". Till detta fenomen finns tre möjliga förklaringar: (a) Det levande mediets astralkropp frigör sig från sin fysiska kropp och antar den s k andens form. Ty en av den astrala materians egenskaper är att kunna återge en bild som osynlig finns i etern. (b) Den avlidnes astrala skal, som inte innehåller den avlidnes ande och samvete, blir synligt och berörbart genom att luftens och eterns tillstånd är sådant att det förändrar vibrationerna hos skalets molekyler. Att skalet också får täthet och vikt har sin speciella förklaring. (c) En osynlig anhopning av elektrisk och magnetisk materia dras samman, och i den återspeglas ur astralljuset bilden av den person man vill se, vare sig denne är död eller levande. Bilden tas felaktigt för den ifrågavarande personens "ande", och fenomenet har av H P Blavatsky helt riktigt kallats för ett psykologiskt bedrägeri.

Avslutningsvis skall sägas att astralkroppen ger förklaringen till nästan alla de märkliga psykiska företeelser som förekommer i genuina mediala sammanhang, och också i vårt vanliga liv. Den visar oss vad ett spöke kan vara för någonting, liksom de betingelser under vilka ett spöke kan ses. Därför sårar den vetenskaplige tvivlaren inte vårt sunda förnuft när han påstår att vi inte har sett det vi vet oss ha sett. Med sin förklaring av spökfenomenen röjer astralkroppen undan en hel del vidskepelse och spökrädsla. Dessutom visar den ju hur förflyttandet av föremål utan fysisk beröring kan gå till. Den kan ju sträcka ut en hand utanför den fysiska kroppen och gripa tag i ett föremål, och t ex dra detta till sig. När man sett denna förmåga demonstreras, skrattar man inte längre åt påståendet att indiska yogier kan få kaffekoppar att sväva i luften och avlägsna föremål att närma sig av sig själva. Astralkroppen och astralljuset ger också förklaringen till alla fall av klärvoajans och kläraudians. Det är med de astrala organen som vi ser och hör, och eftersom atomerna i all fysisk materia är i ständig rörelse hindrar de inte det astrala seendet och hörandet. Dessa förmögenheter når därför lika långt som astralljuset eller den astrala materian sträcker sig runt och ut från jorden. Detta förklarar varför den ryktbare klärvoajanten Swedenborg kunde se hus brinna i Stockholm fast han befann sig i en stad långt därifrån, och varför våra dagars klärvoajanter kan se på avstånd.
 

Till 6. Kama - begär

 

Till Titelsidan