6. Kama - begär
Åt den fjärde principen i människans konstitution gav A P Sinnett benämningen kamarupa. Kama betyder begär och rupa kropp, och Sinnett valde dessa sanskritord för att förmedla idén om den fjärde principen som "känslornas och begärens aggregat eller kropp". På så sätt uppkom det sammansatta ordet kamarupa. Jag skall tala om denna princip såsom känslor och begär, eftersom de två orden exakt svarar mot dess natur. Därmed markerar jag också den skillnad som finns mellan Västerlandets psykologi och filosofi och Österlandets. I Västerlandet säger man att människan har intellekt, vilja och känslor, men man anger inte om hennes känslor och begär bildar en princip för sig eller om de helt enkelt bara hör kroppen till. De flesta människor anser dem faktiskt vara resultatet av köttsliga inflytelser, och kallar dem ofta för "köttets lustar" och dylikt.
Men det är inte kroppen som framkallar känslorna och begären, utan tvärtom dessa som förorsakar kroppens tillblivelse. Det är känslor och begär som fick oss att födas, och som gång på gång får oss att födas igen i kroppar av något slag på denna och andra glober. Det är känslorna och begären som driver på vår utveckling i det dödens hemvist som jordelivet är. Det var genom att begär uppstod i den okända första orsaken, den absoluta tillvaron, som hela samlingen av världar manifesterade sig, och det är genom begärets makt i de manifesterade världarna som dessa består.
Den fjärde principen är den balanserande principen i hela sjufalden. Den befinner sig i mitten, och från densamma leder vägar uppåt och nedåt. Den är handlingarnas grundval, och drivkraft för viljan. "Bakom viljan står begäret" sade de gamla hermetikerna. Ty vare sig vi vill utföra något gott eller ont, måste vi först inom oss väcka begäret efter detta. En god människa på väg mot visdom måste i något jordeliv väcka begäret efter gemenskap med heliga människor, och för att kunna fortskrida på sin väg måste hon hela tiden hålla begäret efter framsteg levande. Till och med Buddha och Jesus fick i något liv avlägga ett löfte - som är ett begär - att frälsa världen eller en del av den, och att hålla detta begär levande i hjärtat under otaliga liv. Omvänt kan en ond människa liv efter liv framhärda i att inom sig väcka och underhålla lågsinnade, själviska och illvilliga begär, och därigenom besudla i stället för att rena sin fjärde princip. Vad den praktiskt vetenskapliga sidan av ockultismen beträffar - bruket av vår konstitutions inre dolda krafter - kan föreställningskraftens skapande förmåga inte göra sitt arbete om begärsprincipen inte är stark. Ty även om fantasin gör ett utkast eller mönster, kan viljan inte agera om den inte drivs, styrs och hålls uppe av begäret.
Känslorna och begären har därför två aspekter, en lägre och en högre. Den lägre visar sig när man ständigt har uppmärksamheten koncentrerad till kroppen och astralkroppen, den högre när man influeras av och strävar mot treenigheten atman-buddhi-manas. Den fjärde principen kan liknas vid tecknet Vågen på solens väg genom Zodiaken. När solen (som motsvarar den verkliga människan) når det tecknet, svävar den i fara. Om den då skulle rygga, skulle världen gå under. Men den fortsätter framåt, och människosläktet går sin fullkomning till mötes.
Under livet är känslorna och begären liksom astralkroppen inmängda i hela den lägre människan, och i likhet med vår astrala modell kan de till- eller avtaga i omfattning och styrka. Och de kan besudlas eller renas.
Vid döden besjälar de astralkroppen, som då blir ett skal efter den människa som varit. Ty när människan dör, lämnar känslorna och begären tillsammans med astralkroppen den fysiska kroppen och förenar sig med varandra. Det är då benämningen kamarupa blir korrekt, ty kamarupan utgörs av kamaprincipen och astralkroppen i förening. Dessa bildar tillsammans en skepnad som, fastän den är osynlig, är materiell och kan göras synlig. Även om kamarupan är utan förstånd och samvete, har den egna krafter som kan utövas under vissa betingelser. Sådana betingelser kan tillhandahållas av spiritualistiska medier, och i seansrummen är astrala skal efter avlidna människor alltid närvarande. De förvillar där seansdeltagarna, vilkas omdömesförmåga har avtrubbats av förundran. Kamarupan är indiernas "djävul", och en värre fiende kan det stackars mediet inte ha. Ty den astrala vålnaden eller kamarupan är en anhopning av de känslor och begär som den verkliga människan övergett för att fly till "himlen", och det har inte längre någonting att göra med de efterlevande, minst av allt med seanser och medier.
Kamarupaspöket utgör också en fara för vår civilisation så länge samhället tillämpar dödsstraff för brottslingar. Ty vid avrättningen frigörs brottslingens känslor och begär från den kroppsliga bundenheten och kastas ut i etern, där de i varje ögonblick kan attraheras av någon känslig levande människa. I sådana fall överförs till denna människa de förskräckliga bilderna av såväl brott som avrättning, tillika med därmed sammanhängande förbannelser och hämndbegär. Och ovetande om faran kan den drabbade inte värja sig. På så sätt sprids uppslag och drift till brott dagligen i de länder som tillämpar dödsstraff.
Såväl människan och djuret som växten har sina känslor och begär och sin astrala modellkropp, hos växten dock endast svagt utvecklade. Intill en viss tidpunkt under utvecklingsförloppet hade endast de lägre materiella principerna utvecklats, och de tre högre - manas, buddhi, atman - var latenta. Fram till denna tidpunkt var människans och djurets utveckling likartad, ty det djuriska inom oss utgörs av begären och astralkroppen. Det var utvecklingen av manasanlaget som gjorde oss till människor, och det var därmed som den stora artskillnaden inträdde. Guden inom oss kan först ta sig uttryck genom manas - sinnet, förnuftet - och det är striden mellan denne gud och det djuriska som teosofin framhåller och varnar för. Det lägre kallas ont när det jämförs med det högre, och det lägre är fortfarande grundvalen för våra handlingar. Vi kan inte höja oss förrän vårt jag framhärdar i begäret att höja sig. Ur den synvinkeln kallas begäret på sanskrit för rajas, den aktiva egenskapen, till skillnad från tamas, slöhetens och mörkrets egenskap. Vi kan inte höja oss utan att rajas ger impuls till det. Och genom växelverkan mellan begärsprincipen och våra högre förmögenheter, blir våra begär slutligen så förfinade och upphöjda att de helt inriktas på det sanna och andliga. Därmed menar teosofin inte att begären skall uppmuntras och tillfredsställas, ty detta skulle vara en fördärvbringande lära. Meningen är att vi på ett progressivt sätt skall bruka den drivkraft som begärsprincipen ger oss och inte hemfalla åt tamas, den mörkrets egenskap som börjande i själviskhet och likgiltighet slutar med förintelse.
Av den nu givna allmänna översikten över människans lägre principer eller väsenssidor framgår det att
hon på sin nuvarande utvecklingsnivå är en fullt utvecklad fyrfald, under det att de högre
principerna endast är delvis utvecklade. Detta är orsaken till att hon behärskas av sina känslor och
begär. Överallt i jordens civiliserade samhällen ser vi bekräftelser på begärsprincipens dominans.
Begäret glorifieras av den uppmärksamhet som ägnas åt yttre ting, åt sinnesretande konst, åt kampen
för makt och livsrum, och det glorifieras av vårt levnadssätt, där sinnesnjutningar ofta ses som
livets högsta goda. Men allteftersom förnuftet utvecklas under människosläktets framåtskridande,
kommer vi att se hur den djuriska människan med sina förnuftsanlag övergår till att bli en människa
med utvecklade förståndsegenskaper. Den innevarande tidsåldern betecknas därför som ett
övergångsskede. Dock inte av vetenskapens och religionens företrädare, som menar att vi förblir
sådana vi är. Men teosofen ser överallt tecken på det mänskliga förnuftets tillväxt och förändring.
Han ser att dogmatismens dagar är räknade och att sökandets tid är inne. De existensiella frågorna
blir allt viktigare för oss alla, och kräver alltmer tillfredsställande svar i takt med att förnuftet
växer. När så småningom all dogmatism har försvunnit är människosläktet redo att lösa sina problem,
varje individ av egen kraft, och alla i samverkan för det gemensamma bästa. Slutligen når alla de som
bekämpat det djuriska inom sig sin fullkomning. Därför förkunnas nu de urgamla lärorna ännu en gång,
och teosofin manar envar att fråga sig själv om han vill ge vika för det djuriska i sin lägre natur
eller blicka uppåt mot guden i sin högre och låta sig styras av denne.