14. Cykler
Läran om cykler är en av de viktigaste i den teosofiska tankebyggnaden. Vi har dock inte fått veta så mycket om dem, ty mästarna har varit ganska tystlåtna i frågan.
En cykel är ett omlopp. Motsvarande ord på sanskrit är yuga, kalpa, manvantara. En cykels början utgörs av ett ögonblick som tillsammans med de följande ögonblicken blir till en dag, varefter dagarna blir till månader, år och sekler. Längre fram än så tänker vi vanligen inte i Västerlandet. Vi räknar med måncykeln och andra astronomiska cykler, men betraktar dem egentligen bara som tidsperioder. Den teosofiska uppfattningen om cykler går emellertid längre. Reinkarnationsläran är ett exempel på detta. Cyklerna ses inte bara som tidsperioder, utan anses också ha inflytande på människans liv och på jordens och alla dess livsformers utveckling. Med sitt första ögonblick inleder en cykel ett omlopp som innefattar allt som det berör. Startögonblicket är utgångspunkten, och vi frågar oss givetvis när de stora cyklerna i vår tillvaro egentligen började. Frågan kan inte besvaras, men forntidens teosofer sade att jordens materia under de första ögonblicken av sin förtätning antog en viss bestämd vibrationshastighet, som skall bibehållas under alla kommande förändringar ända tills timmen för jordens upplösning slår. Det är sådana vibrationshastigheter som bestämmer de stora cyklernas längd, och i motsats till vetenskapen säger teosofin att vår jord respektive hela solsystemet når sitt slut när kraften bakom den synliga och osynliga materian nått gränsen för sin cykliska fortvaro. Den teosofiska läran skiljer sig här från både den vetenskapliga och den religiösa. Enligt religionen tar kraften bakom materian slut när Gud drar tillbaka sin skyddande hand eller sänder en annan kraft mot jorden. En sådan uppfattning kan teosofin inte dela, utan säger att den kraft som är verksam under och bestämmer slutet för den stora cykeln är kraften hos människan själv i hennes egenskap av andlig varelse. När hon inte längre behöver jorden lämnar hon den, och med henne försvinner den kraft som håller samman klotet. Följden blir upplösning genom eld eller vatten eller något annat, och dessa fenomen är alltså då inga orsaker utan endast verkningar.
Reinkarnationslagen är livets och framåtskridandets stora lag, och är såsom sådan sammanvävd med karmas och cyklernas lagar. Dessa tre samverkar, och det är praktiskt taget omöjligt att tänka sig reinkarnationen skild från den cykliska lagen. Individer och nationer som tidigare varit verksamma på jorden återvänder periodiskt hit i bestämda strömmar, och återupplivar gång på gång sina civilisationer och konstarter. Och eftersom individerna av olika nationer och raser är förenade med varandra av starka osynliga band, rör sig stora grupper individer sakta men säkert också gemensamt framåt genom att reinkarnera tillsammans i nya raser och civilisationer, allteftersom cyklerna fortskrider i sina bestämda omlopp. När därför de själar som en gång skapade våra allra äldsta civilisationer återkommer hit medförande de civilisationernas anda och idéer, kommer dessa karaktäristika att förenas med det som under senare tider åstadkommits för mänsklighetens moraliska och intellektuella utveckling, och resultatet blir då nya och högre civilisationer. Framstegen kommer dock inte att kunna byggas på bevarade böcker, tekniker, maskiner etc, ty allt sådant förstörs periodiskt. Men eftersom själen alltid bevarar sitt erövrade vetande i manasprincipen, och oavbrutet driver de högre principerna och förmögenheterna till ytterligare utveckling, består framstegens grundelement och framträder på nytt när de rätta betingelserna föreligger. Och längs utvecklingsförloppet finns de tillfällen då kortare och längre avataracykler låter stora själar framträda, som sätter sin välgörande prägel på människosläktet.
En längre avataracykel innefattar flera kortare. Ramas och Krishnas framträdande hos indierna, Menes hos egyptierna, Zarathustras hos perserna och Buddhas hos indierna och andra österländska folk markerar längre avataracykler. Buddha är den siste av de stora avatarorna och tillhör en längre cykel än judarnas Jesus, ty Jesu läror är desamma som Buddhas och färgade av vad Buddha hade lärt dem som undervisade Jesus. En annan stor avatara, svarande mot både Buddha och Krishna, är att förvänta. Krishna och Rama var verksamma som krigare, lagstiftare, lärare och ockultister. Buddha verkade på de etiska, religiösa och mystika områdena, och Jesus följde i hans spår. Muhammed var en mindre avatara vars uppgift gällde en viss del av mänskligheten, och han verkade som lagstiftare, krigare och religiös förkunnare. Under dessa avataracykler verkar också en del själar av olika karaktärstyper som utövar stort inflytande på sina respektive nationer, t ex kung Arthur, faraonerna, Moses, Karl den store (reinkarnerad som Napoleon Bonaparte), Klodvig av Frankrike (reinkarnerad som kejsar Fredrik III av Tyskland) och Georg Washington, den förste presidenten i USA, där en kommande ras nu börjar framträda.
Vid de tidpunkter då stora cykler korsar varandra, uppkommer till följd av polväxlingar och andra omvälvningar stora dynamiska effekter som förändrar jordens yta. Att det förhåller sig så är en teosofisk utsaga, som givetvis inte är allmänt accepterad. Det skall också sägas att människan är en kraftig generator som alstrar, lagrar och avger energi. När den väldiga mängd individer som utgör en stor ras tillsammans alstrar och avger energi, får detta en dynamisk effekt på jordens materia som kan vara stark nog att förorsaka naturomvälvningar. Jordytans olika skikt visar spår av naturomvälvningar som i geologiskt avseende har berott på jordbävningar och nedisningar. Vad djuren och människorna i dessa sammanhang beträffar, så skall enligt den cykliska lagen vissa utdöda djurarter, liksom också vissa äldre människoformer, återkomma när deras cykel infaller. Och vissa döda språk skall komma till användning igen.
Metons cykel är en måncykel. Den omfattar omkring nitton år, och när den är tilländalupen infaller både nymånen och fullmånen på samma respektive datum som de ca nitton år tidigare inföll på.
Solcirkeln omfattar tjugoåtta år, och när en sådan cykel fullbordats infaller veckodagarna åter på samma datum i den julianska kalendern.
Precessionscykeln utgör den tidsperiod som åtgår för dagjämningspunkternas fortskridande ett varv runt ekliptikan. Denna tidsperiod omfattar i det närmaste 25.868 år. Det sägs att den förra precessionscykeln slutade för ungefär 9.868 år sedan [detta skrevs år 1893], och då måste en eller flera naturomvälvningar med åtföljande folkvandringar ha ägt rum på jorden. Under en sådan cykels förlopp färdas vår jord till helt nya områden i rymden, eftersom den följer med solen på dennas vidsträckta bana.
Människorna påverkas i synnerhet av de andliga, psykiska och moraliska cyklerna, och dessa ligger till grund för rasernas, nationernas och de enskilda individernas cykler. Ras- och nationscykler bestäms av den förflutna historiens innehåll, medan individens cykler bestäms av reinkarnationen och den individuella förmågan att mottaga sinnesimpulser och själsliga intryck. Den individuella reinkarnationscykelns längd är för genomsnittsmänniskan ca femtonhundra år, och de siffrorna ger oss också måttet på en historisk cykel i vår civilisatoriska utveckling. Ty allteftersom individerna lämnar devachan i stora grupper, återkommer med dem de gamla romarnas och andra gamla folks eror. Detta kan vi konstatera om vi ser oss omkring. Men såsom del av det stora hela påverkas människan också av astronomiska cykler, och dessa bestämmer de tidpunkter när mänskligheten som helhet skall undergå förändringar. Sådana cykler omnämns ofta i de olika folkens heliga skrifter. I bibeln har vi t ex berättelsen om Jona i (val)fiskens buk. Berättelsen är orimlig som skildring av en verklig händelse, men inte som framställning av en astronomisk cykel. "Jona" befinner sig bland stjärnbilderna, och när den astronomiska punkt som representerar människan genom den s k oppositionsprocessen når det ställe i zodiaken där den står mitt emot Cetus eller valfisken på andra sidan cirkeln, sägs Jona befinna sig i valfiskens centrum eller buk. Men han "kastas ut" därifrån när han framskridit så långt i zodiaken att han inte längre står i opposition till valfisken.
Genom att sekel efter sekel röra sig i zodiaken, bringas denna punkt i ställning till den ena stjärnbilden efter den andra. Under fortskridandet försiggår förändringar med såväl människorna som jordklotet, förändringar som antyds av stjärnbilderna om dessa läses enligt de rätta symbolikreglerna. Nu menas inte att det är konjunktionerna i sig som åstadkommer dessa förändringar. Men när visdomens mästare för tidsåldrar sedan kartlade mänsklighetens utvecklingsschema, fann de att de med stjärnbildernas hjälp kunde ange de tidpunkter när vissa företeelser skulle återkomma, och att de i en zodiakisk symbolik därför kunde beskriva och bevara såväl mänsklighetens historia som förutsägelserna om dess framtid. På samma sätt som vi av visarnas ställning på urtavlan kan avläsa tiden, kan mästarna på zodiakens urtavla avläsa de tidpunkter när vissa händelser skall inträffa.
Detta tror man givetvis inte på i våra dagar, men man kommer att göra det i framtiden. Och eftersom i stort sett alla jordens folk har likartade symboler för zodiaken, symboler som dessutom återfinns i utdöda folks gamla urkunder, är det knappast troligt att vår tids vandalism skall lyckas utplåna detta värdefulla och uråldriga arv. Denderazodiaken i Egypten förtäljer oss detsamma som den zodiak som Amerikas gamla civilisation lämnade efter sig. Båda har samma ursprung. De är ett verk av de vise som i början av mänsklighetens stora utvecklingscykel, då människan startade sin mödosamma vandring framåt och uppåt, gav henne de astronomiska symboler och idéer som skall bestå cyklerna igenom.
Vad gäller de stora naturomvälvningar som inträffar i början och slutet av stora cykler, så regleras dessas verkningar huvudsakligen av karman och reinkarnationen under inflytande av den cykliska lagen. Det är inte bara människan som styrs på detta sätt utan också varje atom i materian, och denna förändras därför hela tiden jämsides med människan. Den måste uppvisa förändringar som svarar mot dem som tänkaren undergår. På det fysiska planet åstadkoms dessa förändringar av elektriska och andra fluider, som jämte gaser verkar på globens fasta beståndsdelar. Vid slutet av en stor cykel når dessa krafter vad som kan kallas en explosionspunkt, och åstadkommer då våldsamma utbrott av typen jordbävningar, översvämningar, världsbränder och nedisningar.
Enligt teosofin finns det två huvudorsaker till jordbävningar. För det första underjordisk värme och
ånga som höjer eller sänker jordskorpan. För det andra elektriska och magnetiska växlingar som
samtidigt påverkar både vatten och jord. I det senare fallet har växlingarna kraft nog att på ett
ögonblick göra jorden flytande utan att smälta den, och därigenom åstadkomma våldsamma förflyttningar
i större eller mindre vågor. Detta kan man ibland iakttaga i vulkaniska trakter när liknande
elektriska orsaker, fast i liten skala, är i verksamhet.
Översvämningar förorsakas av att väldiga mängder vatten till följd av jordskorpans höjning eller
sänkning flyttas ur sitt läge. Sådana höjningar och sänkningar kan samverka med elektriska växlingar,
som åstadkommer en enorm "urladdning" av fuktighet och en plötslig omvandling av stora
fasta kroppar till vatten.
En världsbrand förorsakas av elektriska och magnetiska växlingar i atmosfären, varvid fuktigheten dras ur luften som blir till ett eldhav. Men den kan också uppkomma genom att solens magnetiska centrum expanderar till sju magnetiska centra.
Nedisningar uppkommer inte bara genom plötsliga förändringar av jordaxelns lutning, utan också genom temperaturfall förorsakade av riktningsförändringar hos de varma havsströmmarna och hos de heta magnetiska strömmarna i jordens inre. Det undre lagret av fuktighet fryser då helt plötsligt, och stora landytor täcks över natten av metertjock is. En nedisning kan lätt drabba de Brittiska öarna, om de varma havsströmmarna avleds från deras kuster.
Både egyptierna och grekerna ägde kännedom om en del cykler, fast kunskapen härstammade från Indiens vise. Kineserna har alltid varit intresserade av astronomi och tecknade ned observationer redan långt före den kristna tideräkningens början. Men då de tillhör en äldre ras som - hur underligt det än låter - skall dö ut, gäller deras slutsatser angående framtiden inte den vita rasen. Vid det kristna tidevarvets inbrott sänkte sig ett andligt mörker över Västerlandet, och Indien isolerades i många århundraden för att under Europas andliga natt bevara den gamla visdomstraditionen. Indiens isolering kom till stånd på Den Stora Logens initiativ. Den var en försiktighetsåtgärd som vidtogs för att adepterna, som visste vad som förestod, ville bevara visdomstraditionen åt kommande generationer. Eftersom det vore ganska meningslöst att behandla de okända egyptiska cyklerna, håller jag mig nu till de indiska, eftersom dessa är praktiskt taget helt korrekta.
Vårt universums manifestationsperiod kallas av indierna för Brahmanda, eller Brahmas hela livslängd. Brahmas liv utgörs av hans dagar och år, och då dessa är kosmiska är de mycket långa. Hans dag har ca 24 timmar, hans år ca 360 dagar, och hans liv varar i 100 år.
Vad jordklotet beträffar, försiggår dess utveckling under ledning av manu eller
"människan" och från detta ord härleder sig ordet manvantara, "mellan två
manuer". Utvecklingsförloppet är för varje ras indelat i fyra yugaer, var och en med
sin bestämda längd och sina förhållanden. En sådan yuga påverkar alltså inte hela mänskligheten på en
gång, eftersom olika raser befinner sig i olika yugaer. De fyra yugaerna är: krita eller
satya (guldåldern), treta, dvapara och kali (den mörka tidsåldern).
Västerlandet och Indien är nu i sin kali-yuga, särskilt vad den moraliska och andliga utvecklingen
beträffar. Utvecklingsförloppet i den första av yugaerna är långsamt i jämförelse med de övrigas. I
kali-yuga är det mycket snabbt, och accelererar liksom vissa av de ännu inte helt utforskade
måncyklerna.
I jordiska år räknat:
(ca) 360 jordiska dagar = 1
Krita-yuga = 1.728.000
Treta-yuga = 1.296.000
Dvapara-yuga = 864.000
Kali-yuga = 432.000
Maha-yuga (de fyra föregående tillsammans) = 4.320.000
71 maha-yugaer utgör en manus regering = 306.720.000
14 manuers regeringar = 4.294.080.000
Tillägg för gryningar och skymningar mellan dessa manuer = 25.920.000
Samtliga regeringar jämte mellantiderna utgör 1000 maha-yugaer,
motsvarande en kalpa eller Brahmas dag = 4.320.000.000
Brahmas natt är av samma längd som hans dag,
varför Brahmas dygn blir = 8.640.000.000
360 sådana dygn utgör Brahmas år = 3.110.400.000.000
100 sådana år utgör Brahmas liv = 311.040.000.000.000
De första 5.000 åren av kali-yuga går till ända någon gång kring årsskiftet 1897-98 [detta skrevs
1893]. Denna yuga startade ungefär 3.102 år före den kristna tideräkningen, vid tidpunkten för
Krishnas död. Eftersom det inte är långt kvar till 1897-98, får vår tids vetenskapsmän tillfälle att
se om slutet av femtusenårscykeln kommer att föregås eller följas av några mer genomgripande
förändringar av politisk, vetenskaplig eller fysisk art. Cykliska förändringar är i annalkande, ty
fler och fler själar från tidigare civilisationer inkarnerar nu när tanke- och handlingsfriheten i
Västerlandet inte längre är så kringskuren av trångsynthet och religiösa fördomar. Vi befinner oss i
ett övergångsskede, då såväl filosofin och religionen som själva samhället förnyar sig. Under detta
övergångsskede kan de exakta siffrorna för cyklernas längd och beskrivningarna av deras innehåll inte
offentliggöras för oss. Ty vi sätter penningen högst av allt, och drar på munnen åt den andliga synen
på naturen och människan.
Till 15. Arternas uppkomst. Felande länkar